Hej och god fortsättning på det nya året! Idag gissar jag att många har fått en släng av om inte “kroniskt” så åtminstone “trötthetssyndrom”. Här hemma gick gubben och la sig redan kl 21. Konstigt han som var så kvällspigg i går (eller räknas det som morgonpigg när man går och lägger sig kl 04.30?).
Tittade nyss igenom helgens schema och inser att det blir tufft. Barnens klubb har sin årliga stora turnering. Innebär att båda barnen spelar matcher i princip hela dagarna från lördag t o m måndag och dessutom har vi som föräldrar funktionärspass. Jag hatar det dilemma detta alltid sätter mig i. Vet att om jag ställer upp och tittar, kör och hjälper så kommer jag att bli kraftigt försämrad. Även med de bästa grundförutsättningar är risken stor att jag inte orkar jobba på några dagar efter en sådan helg. Nu när jag redan har en svacka är det än mer omöjligt. Om jag däremot helt eller delvis försöker smita undan så rasar självkänslan. Man känner sig som en svikare och fruktansvärt dålig mamma. Blir full av självförakt över att man inte klarar så “enkla” saker som att ställa upp för sina barn och deras klubb då och då. Om jag smiter så får andra göra mer. Känns urkast! Känns också jobbigt att veta att med en frisk mamma hade förutsättningarna för barnen och deras fritidsaktiviteter varit så mycket bättre. De är änglar men det är säkert jobbigt nog med en sjuk mamma som t ex inte alltid orkar ha hem deras kompisar. Tycker inte att det ska behöva påverka deras möjligheter till en meningsfull fritid dessutom.