Idag vill jag vara positiv! Läser i Aftonbladet om en kvinna som förlorade sitt fabriksjobb på Lear 1999. Då var hon 50 år och trodde att arbetslivet var slut, men istället blev det början på en ny och antagligen roligare karriär som jobbcoach. Härligt att se att en händelse man tror är ond, faktiskt kan föra något gott med sig. För visst är det så! Utmaningen är bara hur man får sig själv och andra att våga ta klivet.
Människor är olika benägna att ta risker, men två grundfaktorer spelar stor roll. Först och främst vad man har att förlora. Ju mindre man har att förlora desto större är benägenheten att chansa. Därför kan naturligtvis en arbetslöshet trigga att ta steget! Framför allt om man får rätt stöd och hjälp och man har en låg arbetslöshetsersättning. Minst lika viktigt för beslutet är hur hårt man riskerar att falla om man misslyckas!
Regeringen har faktiskt vidtagit några åtgärder som bidrar i rätt riktning för att få oss att våga satsa. Man kan ha olika synpunkter på om sänkningen av ersättningsnivåerna och kraven vid arbetslöshet är rättvist eller ej, men det är ingen tvekan om att det bidrar till att få folk att “tänka nytt”. Det nya utmärkta förslaget att sjuka skall få behålla sjukersättningen om de provar på att arbeta eller studera är ett annat helt lysande exempel! Vad jag däremot tycker missas är att se individen och att människors grundförutsättningar för att lyckas är olika. Lösningar och ersättningar behöver därför anpassas också efter dessa faktorer. Alla människor som varit långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna borde ha rätt till en coach som kan se och bedöma just deras begränsningar och möjligheter!