Till alla dem som känner mig ytligt och träffar på mig i olika sammanhang. Jag är egentligen en social, glad och pratsam person (ibland väl pratsam kanske). När jag har mina bättre perioder vill säga. Om du möter mig någon gång när jag bara tittar ner i backen och bara kostar på mig ett kort hej så är det inte för att jag har något emot dig. Jag orkar bara inte prata.
Att vara social och trevlig när man inte ens vet om man kommer att tappa orden eller stå som ett dumt fån för att hjärnan inte hänger med på samtalet, det är inte lätt! Självkänslan över vad folk tror och tycker om en gör inte heller det sociala samspelet lättare.
Härom veckan såg jag mamman till en av min ena dotters kompisar utanför affären. Hon har tidigare varit väldigt trevlig, men nu vände hon bort blicken utan att hälsa(surt, inbillade jag mig). Jag kan förstå henne. Hon har en glad och sprudlande härlig dotter, men tyvärr, när jag mår dåligt orkar jag ibland inte ha den “sprudlande aktiviteten” här hemma och jag föreslår därför att de skall gå till kompisen istället. Detta kan ju naturligtvis inte uppfattas som särsilt gästvänligt. Vet man då inte orsaken, som jag naturligtvis inte slänger ur mig direkt till varje ytlig bekant, så är det nästan givet att man får en felaktig uppfattning om orsaken till mitt beteende. Även de som vet, har svårt att förstå hur det påverkar mig ibland.