Ett hjärta RÖTT skriver om en artikel i SVD där en kvinna med Kroniskt Trötthetssyndrom (eller ME/CFS som drabbade föredrar att kalla det eftersom det innebär så mycket mer än trötthet) inte ens har rätt till socialbidrag.
(Min egen lilla tankeparentes: Kanske är denna misstro mot diagnosen en orsak att jag fortfarande inte fullt ut accepterat att jag själv stämmer in på diagnoskriterierna? För, man kan väl inte ha en sjukdom som inte är accepterad och inte finns? Dessutom så låter ordet “kronisk” så deprimerande… Jag har fortfarande förhoppningar att jag en vacker dag skall “piggna till” och bli som alla andra. Med “alla andra” menar jag då normen i dagens samhälle: De friska, starka, pigga med fullt av energi och “jäklar anamma”.)
Andra länder satsar stort på forskning och rehabilitering gällande ME/CFS, men i Sverige får man i princip ingen behandling alls.
Detta bevisar en en gång att glorian runt vårt “fantastiska Sverige” numer sitter i höjd med fotknölarna!
Etiketter: ME/CFS