Så var då det oundvikliga beslutet taget och jag blir “bara” 4200 kr fattigare.
Jag har aldrig haft perfekt syn, men har aldrig någonsin kunnat se mig själv i glasögon. Hittar inte ens solglasögon jag trivs med och de terminalglasögon jag skaffat under åren har hamnat längst in i skrivbordslådan, mycket sparsamt använda.
Andra kan vara jättesnygga i glasögon, men inte jag…
Åtminstone har det varit min tidigare inställning, men sedan i höstas har min syn försämrats rejält, och det är nu svårt att se vad som står på textremsan på TVn. För första gången känner jag faktiskt att jag besväras ordentligt av min dåliga syn.
Så, så får det bli, och efter att ha provat miljoner bågar… nåja 100-tals i alla fall… kan jag nästan tycka att jag ser hyfsad ut i glasögon ändå… Det handlar kanske om inställning, och jag ser verkligen fram emot att kunna se tydligt och klart igen!
Däremot kan jag inte låta bli att tänka på alla (sjuka) människor som faktiskt har väldigt dåligt ställt. Tack vare min man gäller inte detta mig än så länge. Tänk att ha vara drabbad av dålig syn när man inte ha råd med det mest nödvändiga. Då kan det inte vara någon rolig tanke att lägga flera tusen kronor på ett par glasögon.
Själv tänker jag i alla fall definitivt sätta på “senilsnören” på dem. Annars kommer ofokuserade jag att tappa bort dem fortare än jag hinner blinka…
Glasögon skulle man egentligen bara behöva betala ett grundbelopp för. Om man sen ville ha dyrare bågar och sånt kunde man själv få lägga till resterande.
Många får ju gå med sina gamla glasögon även om de behöver nya, just för kostnadens skull.
Kramar
Visst är det så. Åtminstone borde det vara rejält subventionerat för dem som inte har så gott ställt.
Jag vågar knappt säga det men i Tyskland hör ögonen till kroppen precis som levern, samma gäller tandläkare (den vanliga tandvården).
Jag har aldrig förstått varför “utslitna ögon” (ursäkta mig *fniss”) inte är detsamma som utslitna höftleder?
Ingela, det är så mycket jag inte förstår