Idag gick jag hem från jobbet och som det känns nu så blir det långvarigt.
Jag har inte lyckats komma tillbaka på det sätt jag hade önskat efter min sjukskrivning för några veckor sedan och jag har inte kunnat fullfölja mina 50%. Det är OMÖJLIGT att komma igång och få något gjort och vartenda störningsmoment får mig ur fokus. Eftersom vi sitter i kontorslandskap är störningsmomenten många.
Vad som kommer att hända nu framöver har jag ingen aning om och just nu orkar jag inte bry mig. Vad jag känner är en konstig oro att jag måste komma vidare i livet och få något gjort. Därav mina ovanligt många blogginlägg idag.
Jag har försökt kontakta min kontaktperson på Försäkringskassan men hon har semester, precis som min chef och alla andra jag skulle behöva prata med. Varför skall det alltid vara så svårt att få tag på folk?
Hittade en artikel (från febuari) i Aftonbladet om en kvinna med ME och OJ, vad jag kände igen mig! Speciellt beskrivningen av situationen med barnen, släkten och oförståelsen
Omgivningen tyckte inte det var något att bry sig om: ”Trött! Vilken småbarnsförälder är inte trött?!”. Liksom en fjärdedel av alla med ME/CFS sågs hon som inbillningssjuk.
– Det var nästan mest smärtsamt. Folks oförståelse …
I en enkätundersökning som Riksföreningen för ME-patienter presenterade förra året avslöjades att mer än var tredje får beskedet att sjukdomen inte längre finns. Ännu fler får höra att det är en modesjukdom eller en så kallad slaskhinkdiagnos. Detta trots att 84 procent av dem redan fått diagnosen.
Etiketter: ME/CFS
Det låter mindre bra men du kan inte göra mera än att försöka.
Skicker en extrakram
Tack Kristallina, den kramen värmde!
Kram tillbaka!