Lyssnade precis på Korseld på Aftonbladet TV med Sven-Otto Littorin och ovanstående fras slog mig.
Jag vill arbeta och tror att jag skulle kunna arbeta på deltid under rätt förutsättningar. Frågar man en arbetsgivare är jag inte lika säker på att de skulle hålla med om att jag “kan” arbeta (eftersom de inte kan (eller vill) ge mig de förutsättningar jag skulle behöva för att det skulle kunna funka).
Frågan är vad FKs bedömning blir då? “Kan” jag arbeta - eller inte - om arbetsgivarnas synpunkt är att jag inte kan? Vem vill anställa mig? Har jag juridiskt rätt till sjukpeng eller inte? Jag vet inte?
Jag känner igen mig så i det du skriver, jag tror att jag skulle kunna arbeta några timmar i veckan, att jag har resurser som slösas genom att jag går hemma.
Dock undrar jag vem som skulle anställa mig och hur det skulle gå till.
Nu är reglerna så hårda, om jag ska arbetsträna så ska jag först upp i 20 timmar i veckan för att de sen ska bedömma hur många timmar jag orkar arbeta.
Jag ska först upp i 20 timmar för att sedan kanske bedömmas att jag bara kan jobba 10 timmar, det är ju ganska knäppt.
Du och jag är nog inne i liknande funderingar om hur vi ska göra.
Kramar
Jag ville berätta att Jenny på Resurs skrev en sån bra kommentar till mig om att man behöver använda alla sina resurser som de fysiska, kognitiva, existensiella osv. och det har jag inte tänkt på förut.
Att vi har många behov som behöver tillfredställas och då förstår jag bättre varför jag känner mig som jag gör.
Kramar
Bloggullet: Vilken fånig regel att man måste arbetsträna i 50% innan de bedömmer om man klarar 25%! Visst kanske man kan förstå att arbetsträna 25% inte automatiskt innebär att man kan jobba så mycket eftersom det kan vara stor skillnad på arbetsträning och riktigt jobb, men om man då inte orkar arbetsträna 50%, är man utdömd helt då? Löjligt!
Jenny på Resurs är så snäll och “klok”. Visst har hon rätt och vi har tur som har en sådan som hon på “vår sida”