Under ett par veckors tid mådde jag riktigt bra. Jag ändrade mina dagliga rutiner och tyckte att jag fick struktur i tillvaron. Eftersom jag dessutom mådde bra under denna period trodde jag för säkert hundrade gången att jag hade hittat “lösningen” på hur jag skulle göra för att må bättre. Min största fundering just då var hur jag skulle kunna förklara för FK att jag faktiskt inte kan jobba, eftersom jag själv tyckte att jag mådde såpass bra. Men, det var ju en del i det hela (trodde jag), acceptansen av att jag inte kan jobba och ägnade mig åt annat efter lagom förmåga istället.
Så i fredags kom febern (38,1) smygande igen och den otroliga “sovatröttheten” kom över mig och jag tillbringade en stor del av fredagen och lördagen sovande i sängen. (Får se hur denna dag blir.)
Att jag ALDRIG lär mig att både positiva perioder såväl som negativa bakslag, tillsammans med den mer vanligt förekommande “allmäntröttheten”, är en del av hur min sjukdom fungerar. Jag är inte frisk för att jag mår bättre ett par veckor. Och jag är inte för alltid sängliggande när jag får ett bakslag.
Jag har insett att jag lever väldigt mycket i nuet. Lika lycklig (nästan euforisk) som jag kan bli när jag mår bra, lika nere och deppig blir jag när de värsta perioderna kommer tillbaka. Fördelen med detta är att jag imorgon när jag har en läkartid inte behöver fundera över vad jag skall säga. Jag ÄR inte frisk och vet det. Gå tillbaka till jobbet är fortfarande uteslutet tyvärr. Men hur skall man kunna planera för NÅGONTING när allt är så oberäkneligt och jag inte har en aning om vad jag skall göra för att förhindra att de värsta perioderna dyker upp?
Misströsta inte, man lär sig… med tiden
Jag gjorde samma misstag som du men har det hänt 100 gånger vet man vad som gäller. Njut av de dagar som är bra säger jag bara. Det känns alltid som en andningspaus för att kunna fortsätta uthärda de hemska dagar.
kramelikram
Håller med Kristallina. Man får försöka njuta av de bra dagarna.
Känner igen det du säger så väl för jag har också haft väldigt svårt att acceptera alla de gånger som jag ramlat ner i tröttheten och värken igen efter att ha haft några relativt “normala” dagar. Deppigheten kommer som på beställning. Så jag vet hur du känner.
Sköt om dig!
Kram!
Jag känner igen mig och jag lär mig knappast heller, när jag är pigg så tänker jag att här ska smidas medan järnet är varmt. Och det kan pågå en längre tid, och så plötsligt kommer tröttheten och golvar mig och så är jag trött tills nästa period av pigghet kommer. Så fortgår det.
Kramar
Kristallina, EvaLena och Bloggullet: Tack vänner för era ord.
Det känns som om jag inte är ensam om bra och dåliga dagar
Det lite lustiga i sammanhanget är att när jag var hos läkaren igår (som förresten är jättetrevlig) frågade hon hur mycket jag klarar på en dag. Om jag klarar att gå och handla? Jag hade lite svårt att svara och hon såg lite vilsen ut och visste inte hur hon skulle tolka mitt svar. Det är ju så väldigt olika. Ibland klarar jag både att handla och göra fler saker, men normaltillståndet är kanske att jag klarar affären, men när det är gjort så orkar jag inte så mycket mer den dagen. Andra dagar går det inte ens att handla.
Det känns som om de flesta tror att sjukdom är “statisk”. FK allra mest. Man skall vara lika “sjuk” varje dag. Det hade kanske varit ganska skönt. Tänk, vad lätt det hade blivit att planera då! Fast, trist att missa de bra dagarna…