Ja, jag har inte varit aktiv med bloggandet det sista. Först berodde det på att jag gick in i en period när jag mådde sämre än vanligt, med feber, trötthet och värk. Det finns inget ett-till-ett förhållande i hur jag mår respektive hur stressigt och struligt det är runt omkring. Sämre perioder kan komma till synes utan anledning, men denna gång påverkades det definitivt negativt av den allmänna vilsenhet jag känner över vad det skall bli av mig framöver.
Å ena sidan inser jag att det antagligen kommer att bli väldigt svårt att komma tillbaka till mitt gamla IT-jobb. Även om arbetsgivaren tillfälligt lyckas hitta en lugn plats åt mig, där jag ev skulle kunna fungera hyfsat större delen av tiden, så sker det ständigt förändringar både på organisationsnivå, teknik och geografisk placering. Stökiga kontorslandskap är definitivt omöjligt för mig. Möjligheterna för personalen att flexa är stora, men detta förändrades drastiskt för mig då de tyckte att eftersom jag bara jobbar halvtid så skulle jag befinna mig på jobbet mellan 9 och 3 de dagar jag jobbar (5 timmar x 4 dagar + lunch) trots att jobbet är väldigt självständigt. Därmed försvann mitt andrum att anpassa arbetstiden lite efter hur jag mår, vilket skulle gynnat alla.
Å andra sidan är faktiskt det jobb jag har i stora drag det jag vill syssla med och har fallenhet för. Dessutom ligger jobbet bara 10 minuters lugn bilväg hemifrån och stressiga trafikmiljöer klarar jag inte av när jag mår sämre. Dels får jag fullständig blackout - vilket inte är att rekommendera i trafiken, dessutom tröttar det ut mig för resten av dagen. Förlorar jag det här jobbet kommer mina chanser att få ett annat IT-jobb (eller andra jobb över huvud taget) vara minimala.
Hur skall då det jobb se ut som jag klarar av? Tja, först och främst max 50% under förutsättning att det ligger i min närhet så jag slipper det där med stressiga bilmiljöer. Flexibla arbetstider, eftersom jag aldrig i förväg vet hur jag mår eller om jag kan prestera ordentligt. (Det går väl an att vara lågpresterande någon dag p g a dålig hälsa, men när detta sker ungefär hälften av tiden är det inte så roligt för en arbetsgivare annars). Inte för mycket stress och tidspress. Tidsgränser i sig är väldigt stressande för mig eftersom jag vet att hälsan när som helst kan börja strejka.
Är det någon som har ett sådant jobb på lager åt mig?
Nej, just nu känns det som min dröm hade varit ett eget företag som jag kunde driva på deltid, vid sidan av sjukersättning. Jag har mängder av affärsidéer som alla grundar sig på att utveckla IT-produkter. Om företaget går bra och hälsan fungerar så att man kan ersätta sjukersättningen med inkomst från företaget hade det varit rena lyckoruset. Med tanke på min begränsade ork och högst opålitliga hälsa kan jag dock inte lägga så mycket tid som antagligen skulle behövas och det skulle antagligen ta lång tid att lyckas arbeta fram en produkt och göra den lönsam och jag har svårt att tro att FK och AF skulle vara beredda att ge den hjälp och ekonomiska stöd som skulle behövas. Släkten avråder mig också från att ta på mig det jobb och ansvar som ett eget företag innebär. Men visst hade det varit jättekul och som jag ser det just nu har jag faktiskt inget annat val än att testa.
Oj, undrar om någon orkar läsa hela denna min långa monolog? Nåja, det var i alla fall ett bra sätt för mig att försöka bena ut var jag står. Vet någon något om särskilt stöd till startande av företag för långtidssjukskrivna?
Etiketter: affärsidé, starta eget
I did it…. läsa allt, alltså
Förstår dig mycket bra men jag har inget jobb för dig (utom möjligtvis att tvätta mina gardiner, fönster och golven. Fast det var nog riktigt det du har tänkt dig.
Jag vet inte heller nånting om stöd för långtidssjukskrivna.
Det är svårt man tänker fram och tillbaka och hittar ingen lösning. Igår mådde jag riktigt bra idag är jag bara kass men först sedan kl. 17.15!
Så hur ska man planera nånting. För de flesta av oss är det omöjligt.
Ha det så bra som möjligt / kram
Hög igenkänningsfaktor, vi har samma åkomma och uppenbarligen lika dj-a oflexibla arbetsgivare (alternativt är båda med i Almega och får goda råd därifrån om hur man terrar sjuka till att dra sin kos, jag är faktiskt rätt böjd att tro på den tesen när jag tänker efter).
Kanske kan teamwork vara en utvecklingsmodell, med dagens teknik är ju knappast tid och rum något stort issue sålänge alla vet vad dom ska göra och har handskakat sina gränssnitt.
Försök tänka i termer av att ta fram en smör&brödgrej, på 60-70k i starta-egetstöd klarar man max ett halvår, dessutom brukar dom här instanserna som ska bedöma bärigheten i affärsidén (typ Alimi) lyckas snacka bort ett år innan några pengar öht syns till.
Jag känner igen mig exakt i dina tankar, vad jag ska göra med resten av mitt liv. Just som du brinner för ditt jobb så brinner jag fortfarande för mitt, bara det att det är orken som är svag.
Som du säger så går det upp och ner med kraften och måendet varje dag.
Själv hade jag tänkt på att starta en förening, dock vågar jag inte dra igång för tänk om jag inte orkar.
Jag hoppas att det fixar sig för dig på bästa sätt.
Kramar
Ovissheten om hur mycket man klarar av är det värsta tycker jag. För ena stunden kan man ju känna sig rätt så pigg men det kan vända på bara en timme.
Ska väl inte gnälla som en liten gumma om att “det var bättre förr” men då kunde även folk som kanske inte orkade så mycket få vara kvar som en extra resurs på olika arbetsplatser. Jobba några timmar om dagen. Kanske göra små sysslor koka kaffe, sortera papper eller vad som nu behövde göras och utifrån vad man orkade. Känslan av att få vara lite nyttig och en del av gemenskapen är rätt så viktigt.
För min del så känns det som om livet passerar förbi och jag orkar knappt titta på ens… Jag känner mig som om jag lever i en annan tidszon… tiden går men inte jag.
Kram, EvaLena
Tack för era kommentarer!
Kristallina: Hjälpa en vän med vissa hushållsgöromål kan man göra någon gång ändå, men nej, min kropp skulle inte pallat ett sådant jobb på 50% och jag antar att din situation inte skulle kunna betala lön för det heller ;).
Men annars, vem vet “Hushållsnära tjänster” kanske kommer i Fru Husmarks och alliansens program för hur man skall “hjälpa” dem som är “för friska för sjukpeng, men för sjuka för vanligt arbete”. Det hade väl passat de välbeställda att kunna anställa en “stackars krake”, antagligen till minimal lön, och göra en “god gärning” samtidigt
Kram!
“Anonym”: Visst är det märkligt, med dagens teknik och när man kan outsourca IT-jobb till Indien (åtminstone på mitt företag) att de anser det så viktigt att jag måste vara fysiskt på plats under vissa tider även när inga möten eller andra fasta aktiviteter är inbokade?
Jag visste inte att det kunde ta så lång tid att få besked om pengar för starta-eget stöd. Tack för din input!
Bloggullet: Det känns alltid som om vi har mycket gemensamt. Det är ett aber att man aldrig skall kunna lita på att orken räcker! Kram!
EvaLena: Precis så är det: Ovissheten är värst. Själv funkar jag som så att om jag kännt mig relativt frisk i 3 dagar så tror jag att jag ÄR frisk, Vill börja jobba direkt och får dåligt samvete för att jag inte jobbar. Då brukar läkaren bromsa mig. Det svåra blir när FK och ekonomi hjälper att stressa på ens egna önskemål att snabbt komma tillbaka. Det blir INTE BRA! Jag borde ju egentligen veta att redan nästa dag kan vara urkass! Men jag väljer att inte komma ihåg hur det brukar vara. Detta är väl en av farorna om jag skulle starta eget. Det blir så lätt att ta i för mycket för fort.
Precis den tanken du tar upp om små enklare uppgifter har jag också haft. Vet inte varför t ex läkare skall vara tvungna att ta hand om så mycket administration när många av uppgifterna inte kräver läkarutbildning och de är överhopade av jobb. Det är här tror jag, som man måste börja om det över huvudtaget skall kunna gå att få tillbaka sjuka i arbete. Alla kan inte klara högkvalificerade uppgifter, oavsett vilka möjligheter till utbildning som ges. Kram tillbaka!
“Visst är det märkligt, med dagens teknik och när man kan outsourca IT-jobb till Indien (åtminstone på mitt företag) att de anser det så viktigt att jag måste vara fysiskt på plats under vissa tider även när inga möten eller andra fasta aktiviteter är inbokade?”
Det är mycket ‘hälsa på hatten’ i företagen numera, jag är rätt övertygad om att samma strategi körs i de flesta Almega-anslutna företag och att den syftar till att helt enkelt tråka sjuka till att kliva av självmant.
Med totalparalyserade fackrepresentanter och fk-tjänstemän är det ett enkelt och vinnande koncept. Med tanke på att vi åtminstone tidigare har varit världens mest utvecklade land vad gäller förutsättningar för distanslösningar med telefoner och datorer känns det lite märkligt i hur pass liten grad sådant tillämpas som anpassningsåtgärd.
Jag har faktiskt till och med hört talas om företag som säljer sådana här lösningar till andra företag men envisas med att ha den egna personalen på plats med motivationen att man inte kan ta ansvar för ergonomin i hemmiljöerna. Omtanken om den egna personalen är onekligen rätt rörande.
Jag undrar om du vet att du får sjukersättning när du går tillbaka till arbete? Eftersom det nu är mycket svårt att få sjukersättning så kan det leda till (om man inte blir beviljad sjukers.) att man får försörja sig på det man kan arbeta ex. 50% = 50% lön.
Anonym: Håller med dig om att distansarbete borde kunna användas mycket mer i anpassningsåtgärd. Många sjuka hade säkert kunna jobba mer om de hade möjlighet att göra det hemifrån sin egen lugna och trygga vrå. Det säger sig själv att distanslösningar naturligtvis inte passar i alla brancher, men otroligt mycket oftare än vad det tillämpas. Risken är ju naturligtvis att den sociala kontakten som är så viktig blir lidande, framför allt för sjuka som annars lätt blir isolerade, men med lite balans och blandning borde det funka alldeles utmärkt!
Lena: Du har rätt i att man aldrig kan vara säker i dagens läge, men sjukersättning på 50% hoppas jag kunna få ett halvår till eftersom jag hade det redan innan jag blev “extrasjukskriven” och har haft på hel eller halvtid sedan 2003. Därefter lär det blir stopp om jag inte beviljas permanent sjukersättning vilket jag hoppas på. Min halvtidslön på mitt nuvarande jobb är däremot högre än vad hel sjukersättning skulle ge p g a löneökning och hur sjukersättningen räknats ut. Så om jag bara klarar av att jobba 50% så får det väl gå bra ändå (och jag hade t o m varit ganska tacksam över det och att faktiskt över huvudtaget orka jobba). Problemet, som just nu verkar överhängande, är vad som händer om jag INTE klarar att gå tillbaka till mitt nuvarande jobb och INTE får sjukersättning och/eller sjukpenning…