Lena: Du har rätt i att man aldrig kan vara säker i dagens läge, men sjukersättning på 50% hoppas jag kunna få ett halvår till eftersom jag hade det redan innan jag blev “extrasjukskriven” och har haft på hel eller halvtid sedan 2003. Därefter lär det blir stopp om jag inte beviljas permanent sjukersättning vilket jag hoppas på. Min halvtidslön på mitt nuvarande jobb är däremot högre än vad hel sjukersättning skulle ge p g a löneökning och hur sjukersättningen räknats ut. Så om jag bara klarar av att jobba 50% så får det väl gå bra ändå (och jag hade t o m varit ganska tacksam över det och att faktiskt över huvudtaget orka jobba). Problemet, som just nu verkar överhängande, är vad som händer om jag INTE klarar att gå tillbaka till mitt nuvarande jobb och INTE får sjukersättning och/eller sjukpenning…

Det är mycket ‘hälsa på hatten’ i företagen numera, jag är rätt övertygad om att samma strategi körs i de flesta Almega-anslutna företag och att den syftar till att helt enkelt tråka sjuka till att kliva av självmant.

Med totalparalyserade fackrepresentanter och fk-tjänstemän är det ett enkelt och vinnande koncept. Med tanke på att vi åtminstone tidigare har varit världens mest utvecklade land vad gäller förutsättningar för distanslösningar med telefoner och datorer känns det lite märkligt i hur pass liten grad sådant tillämpas som anpassningsåtgärd.

Jag har faktiskt till och med hört talas om företag som säljer sådana här lösningar till andra företag men envisas med att ha den egna personalen på plats med motivationen att man inte kan ta ansvar för ergonomin i hemmiljöerna. Omtanken om den egna personalen är onekligen rätt rörande.

“Anonym”: Visst är det märkligt, med dagens teknik och när man kan outsourca IT-jobb till Indien (åtminstone på mitt företag) att de anser det så viktigt att jag måste vara fysiskt på plats under vissa tider även när inga möten eller andra fasta aktiviteter är inbokade?
Jag visste inte att det kunde ta så lång tid att få besked om pengar för starta-eget stöd. Tack för din input!

Bloggullet: Det känns alltid som om vi har mycket gemensamt. Det är ett aber att man aldrig skall kunna lita på att orken räcker! Kram!

EvaLena: Precis så är det: Ovissheten är värst. Själv funkar jag som så att om jag kännt mig relativt frisk i 3 dagar så tror jag att jag ÄR frisk, Vill börja jobba direkt och får dåligt samvete för att jag inte jobbar. Då brukar läkaren bromsa mig. Det svåra blir när FK och ekonomi hjälper att stressa på ens egna önskemål att snabbt komma tillbaka. Det blir INTE BRA! Jag borde ju egentligen veta att redan nästa dag kan vara urkass! Men jag väljer att inte komma ihåg hur det brukar vara. Detta är väl en av farorna om jag skulle starta eget. Det blir så lätt att ta i för mycket för fort.
Precis den tanken du tar upp om små enklare uppgifter har jag också haft. Vet inte varför t ex läkare skall vara tvungna att ta hand om så mycket administration när många av uppgifterna inte kräver läkarutbildning och de är överhopade av jobb. Det är här tror jag, som man måste börja om det över huvudtaget skall kunna gå att få tillbaka sjuka i arbete. Alla kan inte klara högkvalificerade uppgifter, oavsett vilka möjligheter till utbildning som ges. Kram tillbaka!

Ska väl inte gnälla som en liten gumma om att “det var bättre förr” men då kunde även folk som kanske inte orkade så mycket få vara kvar som en extra resurs på olika arbetsplatser. Jobba några timmar om dagen. Kanske göra små sysslor koka kaffe, sortera papper eller vad som nu behövde göras och utifrån vad man orkade. Känslan av att få vara lite nyttig och en del av gemenskapen är rätt så viktigt.

För min del så känns det som om livet passerar förbi och jag orkar knappt titta på ens… Jag känner mig som om jag lever i en annan tidszon… tiden går men inte jag.

Kram, EvaLena

Kanske kan teamwork vara en utvecklingsmodell, med dagens teknik är ju knappast tid och rum något stort issue sålänge alla vet vad dom ska göra och har handskakat sina gränssnitt.

Försök tänka i termer av att ta fram en smör&brödgrej, på 60-70k i starta-egetstöd klarar man max ett halvår, dessutom brukar dom här instanserna som ska bedöma bärigheten i affärsidén (typ Alimi) lyckas snacka bort ett år innan några pengar öht syns till.

Förstår dig mycket bra men jag har inget jobb för dig (utom möjligtvis att tvätta mina gardiner, fönster och golven. Fast det var nog riktigt det du har tänkt dig.
Jag vet inte heller nånting om stöd för långtidssjukskrivna.

Det är svårt man tänker fram och tillbaka och hittar ingen lösning. Igår mådde jag riktigt bra idag är jag bara kass men först sedan kl. 17.15!
Så hur ska man planera nånting. För de flesta av oss är det omöjligt.

Ha det så bra som möjligt / kram