Den senaste tiden känns det som om jag från fler och fler håll får “goda råd” om att ge upp min karriärdröm inom IT. I förra veckan kom till slut ett erbjudande till mig om avgångsvederlag från min arbetsgivare. Jag klarade mig undan i varselförhandlingarna, men visste nog att detta förr eller senare skulle komma nu när jag blivit försämrad igen.
Idag var jag hos läkaren eftersom jag ville att vi skulle ta nya blodprov eftersom min feber har börjat komma tillbaka allt oftare. Visserligen hittade läkarna ingenting när de gjorde utredningar förra gången, men eftersom det är mer än 4 år sedan jag ens tog ett blodprov över huvudtaget, tyckte jag det kunde vara dags att kolla så att inget nytt har dykt upp eller visat sig. Feber borde ju tyda på att något är fel i kroppen kan man tycka och jodå, hon skulle fundera och läsa journalen så skulle jag komma tillbaka och ta lämpliga prover på fredag. Nåväl, erbjudandet jag fått om avgångsvederlag kom upp och läkaren tyckte att det kanske kunde vara en möjlighet att starta på något nytt och prova något “enklare”!
Alltså, jag tycker hon är väldigt duktig som läkare, men när hon föreslog som exempel att sitta i snabbköpskassan så kände jag att just i detta, när det gäller hur och när mina problem yttrar sig så förstod hon mig inte alls. Det är inte komplicerade eller ens tankekrävande uppgifter jag har svårt för, det är röriga uppgifter, situationer och miljöer. Jag kan inte tänka mig ett mer “rörigt” jobb än att sitta i en kassa med ett berg av varor framför mig och en kö som bara växer av stressade kunder. Snabbköp över huvudtaget gör mig förvirrad. Vid lördagens handling (jag brukar aldrig handla på lördagar eftersom det är för mycket folk, men denna gång hade jag inget val) så tillbringade jag utan överdrift minst 1 timme bara på att leta efter var jag ställt ifrån mig kundvagnen mellan varven.
Hon menade nog väl, men jag skulle aldrig klara detta, och det är inget jag bara tror, utan precis detta blev väldigt uppenbart när jag skulle hjälpa till idéellt för mina barns sportklubb och stå i kassan och sälja biljetter. Det gick hyfsat om jag fick jämna pengar och bara kunde lämna en biljett tillbaka i stället, men om jag skulle ge växel eller om någon började prata om något med mig så blev det genast för rörigt och jag tappade bort mig helt. Visste inte om jag fått pengar, gett biljetten eller hur mycket som skulle ges tillbaka…
Så, hur mycket är det egentligen värt i pengar att ge upp sin dröm om att jobba med det man tycker om och är bra på? Jag vet att det inte är jobbet i sig som är för svårt, bara röran runt omkring.
Just nu vet jag varken ut eller in och känner mig väldigt förvirrad och besviken. Skall jag acceptera och förhandla mig fram till ett bra avgångsvederlag och hur mycket pengar är förlorad framtidstro värt???
Ja, vad är det värt i pengar.
Många människor har andra värderingar än pengar, fast det verkar som om det inte finns ett annat värde längre än just pengar.
Det är ett mått för allt nuförtiden.
Läkarna - ett kapiel för sig
Du tror inte hur många gånger jag har ändrat min förklaring av mina problem. Jämt på jakt efter den bästa formuleringen. Den får inte vara lång men ändå komprimerad och full begriplig för andra. Svårt, svårt….
Svårt med avgångsvederlaget, förstår att det inte är lätt men jag har ingen som helst aning hur man bäst agerar då. Håller tummarna att det går bra för dig.
hej vännen
be att hon skickar dig till rehabliteringsmedecinen där kan de mycket.Jag har själv febertoppar och leta i 15år.Tror du har reumatiskt det kan de inte se på prover det är bara proffs läkare i det ämne.
krammch
Jag känner igen mig så exakt i det du berättar. Jag har kämpat länge för att få jobba som det jag är utbildad till, socionom. Sen har tiden gått och det har känts allt jobbigare att komma tillbaka. Ändå har jag inte gett upp, och fortfarande funderar jag på om jag ska fortsätta kämpa för att jobba. Även om jag ansökt om sjukersättning så är jag inte säker ännu.
Att sitta i en snabbköpskassa är något bland det stressigaste, jobbigaste och rörigaste jag med skulle kunna tänka mig. Även om det är klassat som så kallat enkelt jobb så känns det för mig besvärligare än att jobba som socialsekretare.
Som du säger så är det ju stressen man inte klarar, och att orken går upp och ner. Ibland skulle man kunna jobba massor och nästa dag orkar man knappast någonting.
Jag förstår att det är ett problem för dig att fatta beslut nu, tänk igenom det ordentligt, Jag hoppas att du får det bra hur du än beslutar att göra.
Massor med kramar
Standardprover visar ingenting, kolla upp förhållandet mellan mogna B-celler (lågt) och NK-celler (förhöjt) samt även blodvolymen och de röda blodkropparnas form och tendens till sammanklibbning.
Din läkare gör det lite väl enkelt för sig här, ME handlar inte om att man har blivit dum i huvudet utan att man är abnormt uttröttningsbar, det är alltså på intet sätt en självklarhet att ett intellektuellt mindre belastande arbete skulle adressera den problematiken, i regel kan anpassningar av arbetsmiljön åstadkomma mycket goda resultat, t.ex. distansarbete och flexibilitet i tid för uppgifternas utförande.
Angående avgångsvederlag: en arbetsgivare som köper ut en anställd brukar få betala 30 månadslöner, hade din arbetsgivare trott sig om att kunna komma åt dig hade dom knappast lockat med ett avgångsvederlag. Man bör därför i vart fall lägga sig nära priset för ett utköp, allt annat är att sälja sig för billigt, i synnerhet som 55% ryker i skatt tack vare att det är ett engångsbelopp.
Kramar om…förstår dina tankar!
Att allt snurrar och blir jobbigt!
Sköt om sig!
Kramelikramisar!
Tack vänner för ert stöd och era tankar.
“Kristallina:” pengar är egentligen bara viktigt om man inga har…
“Marie ch”: Tack för tipset. Reumatism hade läkarna som arbetsteori när jag undersöktes för ett antal år sedan. Har även varit på remiss hos remautolog, men inget man hittat tyder på det.
“Bloggullet”: Vad mycket enklare det hade varit att förklara för läkare och FK-handläggare och andra om de själva hade erfarenhet av “stressallergi”. Det känns så skönt med folk som du och andra här som besöker min blogg som faktiskt förstår - och inte bara säger så.
“Anonym”: Tack för tipset. Jag skall ta med ditt förslag på blodanalys nästa gång jag träffar min läkare så får jag se om hon tänkt på detta.
30 månadslöner blev det inte (jo, jag har sagt ja nu) men å andra sidan baseras den ersättning jag får ut på heltidslön. Eftersom det inte är realistiskt att tro att jag någonsin skulle jobbat mer än 50% så hamnar vi i de trakterna ändå faktiskt. Så med tanke på omständigheterna är jag faktiskt ganska nöjd med resultatet. (Tror inte det är okej att säga exakt vad det blev så lite får ni gissa.) Har även fått reda på att man kan lägga avgångsvederlaget som ackumulerad inkomst, vilket innebär att man skattemässigt kan dela upp det på flera år. Det gör en otrolig skillnad i verkliga pengar och ger mig en hyfsad trygghet i ekonomin de närmaste åren.
“MRESURS”: Tack för ditt stöd vännen. Ja, det har varit jobbigt, men nu vet jag vad jag har att rätta mig efter och kan börja se framåt mot nya mål.
Kramar till er alla!
Isch… här har du en till som har feberskov, såpass att huvudpumpen börjat strejka (fick åka till akuten förra veckan ex) men så länge en sänka inte visar ngt anser ju inte de flesta läkare att man är sjuk. Akutläkaren jag träffade förra veckan var guld- hon menade att om man har feber ÄR något fel, och det är bara dåligt utredande läkare som endast tar en sänka. Infektioner är ju inte allt som ger feber…
Hoppas så att du kan få må bättre snart, (jag vet att det var ett tag sedan du skrev detta inlägg men jag hittade ju din blogg först idag!)
Jenny, välkommen hit
Tog en titt på din blogg och du har verkligen många fina bilder där 
Ja, det där med feber som ingen läkare hittar orsaken till gör ju att man inser att det fortfarande finns mycket som läkarvetenskapen inte förstår. Tyvärr verkar det som om en del läkare tror att kan de inte hitta orsaken - så finns det helt enkelt inte. Lite ödmjukhet kunde ibland vara på sin plats även bland läkare. Hoppas du hittar någon orsak till din feber någon gång.