Läser i aftonbladet idag en debattartikel av Mona Sahlin.
Hon nämner ökande klyftor, orättvisor och utanförskap men inte med ett ord nämner hon oss sjuka.
Hon talar om arbetslöshet och ungdomar, vilket är en väldigt viktig fråga, men vi som står allra längst ifrån samhället nämns inte alls.
Finns vi inte? Hur skall vi våga lita på att Mona vill “ställa allt tillrätta” för de som är på väg eller redan blivit utförsäkrade om vi inte ens omnämns? Vi tillhör “utanförskapet”, men ibland tror jag att vi anses så mycket utanför att vi inte är värda att tas på allvar av socialdemokraternas partiledning (eller en för svår fråga kanske?).
Jag vet att det finns en hel del socialdemokrater som kämpar för de sjukas rätt och det är ett steg i rätt riktning. MEN, den lag som nu gäller, med en obönhörlig utförsäkring av kanske 99% av alla som inte lyckas bli friska “i tid”, är en rättskandal och i min mening det största kliv iväg från ett välfärdsamhälle som någonsin gjorts i Sverige. Det krävs att partiledaren och stadsministerkandidaten Mona ställer sig upp och tar den frågan i sin mun om hon och socialdemokraterna skall anses tillräckligt trovärdiga.
Jag vill tro på de röd-grönas förmåga att fixa ett bättre system. Sämre än nu kan det ju inte gärna bli. Men, det är en ordentlig soppa att försöka fixa ordning på om man även skall ta hand om dem som redan innan eventuellt kommande regeländringar haft oturen att tappa alla skyddsnät.
Kom igen nu Mona Sahlin! Utan ett klart och tydligt uttalande om vad ni tänker göra och ett fördömande av detta nya system förblir tyvärr min tilltro till socialdemokraternas partiledare ytterst svag.