Kors i taket! Jag fick svar på mitt brev jag skickat till CHP. Det trodde jag aldrig och jag måste erkänna att jag ger henne credit för det - fast det tar emot en del 
Jag tänker publicera hennes svar här alldeles strax men för att den som är intresserad skall förstå vad hon svarar på kommer först mitt brev här, med risk för att avslöja för FK m fl som undrar exakt vem jag är. (Brevet är väldigt långt, så jag förväntar mig inte att ni orkar läsa allt och jag ÄR imponerad att svaret tyder på att CHP, eller vem som skriver brev i hennes ställe, faktiskt tagit sig tid att läsa.)
Christina,
Jag skriver till dig för att få råd och svar på frågor, men förhoppningsvis också för att ge dig mer information om några av alla de brister som ert nya system har.
Jag är 41 år och har varit hel- eller deltidssjukskriven med sjukersättning sedan 2003 med diagnosen kroniskt trötthetssyndrom. Efter 3 års heltidssjukskrivning tog jag efter att tillståndet börjat förbättras själv initiativ till återgång i den anställning jag då fortfarande hade kvar. Ett jobb som jag älskar och, när jag är frisk, är stolt över att veta att jag är riktigt duktig på. Efter arbetsträning jobbade jag därefter under ca 1,5 år halvtid. Jag har hela tiden drömt om att på sikt komma upp i tid mer, och jag har tidigare själv varit min egen värsta fiende vad gäller att vilja stressa på upptrappning, men hade efter råd och stöd av duktiga terapeuter och läkare ändå funnit någon slags harmoni i mina 50%.
Attityden hos politiker och media som talat om att jag som sjuk är paria som fuskar och/eller bara är lat, tillsammans med piskan från era nya regler med det överhängande hotet om utförsäkring gjorde att jag i dec 2008 började arbetsträna för att ytterligare utöka tiden. Jag ljög både för mig själv och för företagsläkaren och intygade att jag verkligen mådde mycket bättre i ren desperation för att få acceptans för min planerade arbetstidsutökning. Katastrofen blev ett faktum! Jag föll långt tillbaka i mitt hälsotillstånd och blev istället helt sjukskriven. Företaget jag jobbade på tog då lågkonjunkturen som ursäkt och sade upp min anställning och jag kan intyga att jag inte var den enda långtidssjuka som fick gå!
Med tanke på de hårda sjukförsäkringsreglerna så förstår jag dem på sätt och vis. Min forsatta sjukpenning drogs som förväntat in efter 180 dagar och rädslan för att behöva ta tillbaka sjuk personal som inte kan prestera något utan bara kostar pengar kan få vilket företag som helst att vilja göra sig av med sina långtidssjuka.
Försäkringskassan erbjöd ingen rehabilitering utan friskförklarade mig helt sonika på de 50% jag hade sjukpenning enligt nya reglerna. Något som AF egentligen tyckte var fel och att jag skulle överklaga. Själv valde jag istället att börja studera 50% på distans, vilket fungerar enbart eftersom jag kan sitta i lugn och ro hemma utan störningar och dessutom slipper resor varje dag. Mina sämre dagar känns det fullständigt ansvarslöst att köra bil och en resa t o r med kollektivtrafik är tillräckligt för att ta slut på all ork för resten av dagen och gör mig oförmögen att klara ens en enda vanlig vardagssyssla som t ex matlagning. Så nej, 50% arbetsförmåga har jag ännu inte fått tillbaka, inte i något arbete om jag inte kan utföra det på valfria tider, i egen takt och hemifrån!
Nåväl, än så länge har jag studiebidrag (något lån vågar jag naturligtvis inte ta med tanke på min hälsa) och en ynka halvtids sjukersättning, men fr o m februari 2010 lär jag inte vara berättigad till ersättning från någon social trygghetsförsäkring! Jag har inte rätt till A-kassa eftersom jag dels är för sjuk för att ta ett jobb och dels fått avgångsvederlag från min tidigare arbetsgivare. Avgångsvederlaget borde åtminstone i mitt fall betraktas som “skadestånd” men istället räknas det som lön enligt A-kassan. Det räknas dessutom om baserat på den verkliga genomsnittslön jag haft senaste 12 månaderna vilket inte blivit mycket p g a min halvtid och stora frånvaro (frånvaron framför allt de sista tre månaderna när jag gjorde flera dyrbara misslyckade försök att gå in och jobba ett antal gånger, vilket gör att månaderna räknas in i A-kasseberäkningen även om den arbetade tiden och ersättningen per månad varit mindre än 10 timmar). Detta gör att enligt A-kassans regler räcker mitt avgångsvederlag mer än …(…kan inte publicera detaljerna här på bloggen…), då jag alltså inte kommer att vara berättigad ens till min minimala a-kasseersättning (naturligtvis fortfarande baserad på samma urusla halvtidslön) ens om jag skulle orka söka jobb! Jag skulle VERKLIGEN INTE ens klara något introduktionsprogram på 25% av min ”friskförklarade” tid just nu. Det borde ju alltså innebära enligt dina uttalanden att jag efter siste januari 2010 när min sista sjukersättningsperiod går ut åtminstone har rätt till sjukpenning på min ”sjuka del”. Men sjukpenning på vad? Min SGI på den halvan jag haft sjukersättning och som ni tycker skall ”rehabiliteras” är 0 kronor! Några 3 månader med kvalificerande jobb för SGI eller A-kassa är som du borde förstå uteslutet när jag inte ens klarar 3 dagar utanför hemmet utan att bli kraftigt försämrad!
Min ”friska del” berättigar inte till A-kassa och min ”sjuka del” berättigar inte till sjukpenning! Nu är min enda möjlighet att söka varaktig sjukersättning, men det känns som om mitt sista hopp om återgång till arbetslivet försvinner totalt i så fall! Förtidspensionering som ni beskyllt socialdemokraterna för blir det som påtvingas mig som det “bästa” av två vedervärdiga alternativ.
Samarbete mellan AF och FK är bra, men att lämpa över alla sjuka människor till AF utan att garantera dem ersättning eller ha något alternativ eller först försöka utreda om det ens är någon idé det är horribelt. Utredningen bör göras medan personen fortfarande finns kvar hos FK och borde vara obligatorisk innan FK fick lämna ifrån sig det ekonomiska och moraliska ansvaret!
Möjligen har ni fixat till statistiken, men det är 100% säkert att ni gör majoriteten sjukare med er politik! Hade det inte varit för er politik hade jag sannolikt fortfarande haft kvar mitt jobb och jobbat 50% i någon slags hyfsad harmoni. Det senaste bakslaget och pressen som ni sätter på oss sjuka har dessutom lett till att jag fått betydande psykiska problem som jag inte haft tidigare. Sådana som jag behöver inte pressas och skyndas, det klarar vi alldeles utmärkt själva! Vi behöver istället saktas ner och lugnas!
Så svara mig nu, vad kommer min ersättning att bli (eller baseras på) om jag inte kan delta i ert introduktionsprogram och har jag något annat (ekonomiskt) alternativ än att försöka få igenom en förtidspension om jag inte orkar delta i ert program? Vad råder du mig att göra? Vore tacksam om jag kunde få konkret information om vad som kommer att gälla folk i min situation. Politiska floskler som ”oroa dig inte, det ordnar sig” lugnar mig inte!
Man borde kunna förvänta sig att våra folkvalda politiker har en plikt att på något sätt besvara folkets frågor, så nu förväntar jag mig ett svar från dig Christina!
Hälsningar