Precis efter att ha klickat iväg min kommentar till förra inlägget ringde lille “Uffes” ägare.
Uffe hade gett sig ut på upptäcktsfärd i stora vida världen i söndags och kommit lite väl långt hemifrån. Företagsam som han är hade han dessutom lyckats göra sig av med det där besvärliga halsbandet och sedan hade han liksom gått vilse…
Det är inte lätt när man visserligen är stor, modig och stark, men bara 4 månader gammal…
Nåväl, matte blev tårögd och överlycklig över att han kommit tillrätta och nu får vi väl hoppas och anta att han även får behandling för öronskabben jag upptäckte.
Slutet gott, allting gott! Tack och lov att jag ändå hann ta lite bilder som jag kan ha kvar som minne av lille “Uffe-Puffe”. Det var kul att ha dig på besök ett par dagar lillegubben!
Happy End!
Vad glad jag blev
Så skönt att han fick komma hem.
kram
Kan de ta prov på om du har borrelia? Fästingar är det läskigaste kryp jag kan tänka mig, är livrädd för dem.
Katterna har ju ofta såna, urrk.
Men, inte släpper man väl ut en fyramånders i stora världen själv! Bara några veckor efter att ha lämnat mamman? Inte klokt ju. Inte undra på att stackarn drog sig till ert hem där det fanns andra katter. I den åldern är ju kattungar väldigt beroende av närhet. (jag har ju en ett åring och en tvååring hemma). Hoppas han inte blir utsläppt/rymmer fler gånger.
Kristallina: Ja, det var en lättnad, även om jag nu när jag vet att han hade ett hem att komma tillbaka till gärna lånat honom ett par dagar till
Bloggullet: Ja, fästingar är superläbbiga. Jag är ingen expert på borrelia mer än vad jag läst mig till på nätet, men det verkar som om det kan vara lite svårt att konstatera borrelia via prover. Sådan borrelia som ger hudförändringar diagnostiserar man bara genom att titta på/undersöka förändringen eftersom inga prover ger utslag så tidigt. Likaså kan det tydligen vara svårt med test på antikroppar om man haft borrelian länge.
Jag tog för flera år sedan (efter ett par års sjukdom) blodprovstest på borrelia som inte gav utslag, men det finns många andra metoder, som t ex ryggmärgsprov som jag inte gjort och jag vet inte om det finns något “säkert” test.
Tyvärr får jag ju oftast någon fästing som biter sig fast per år när man är ute i skog och mark med hunden. För 14 år sedan fick jag MASSVIS med fästingar på en och samma gång när jag tydligen hade lyckats ställa mig i ett fästingbo och måla. Det var minst 30 fästingar på mig, varav åtminstone hälften hade satt sig fast. Min man fick göra en ordentlig kroppsundersökning från topp till tå (till hans stora förtjusning ;)) och hittade fästingar från knät och upp till armhålan. De var minismå och vem vet om någon kanske lyckats sätta sig i hårbotten eller så för då hade de inte varit lätta att upptäcka. Jag vet att det är 14 år sedan eftersom jag var gravid dessutom, vilket gjorde att det kändes extra obehagligt med tanke på smitta. Sköterskan på vårdcentralen som jag ringde om råd trodde mig knappt när jag berättade att jag fått så många på mig. “Är du säker på att det är fästingar?” frågade hon. Ja, sa jag, de har åtta ben och en del har satt sig fast, andra kryper…
Jenny: Precis så kände jag också, men det är 8 år sedan mina katter var små och jag har glömt hur det var. Därför tänkte jag att det bara var jag som var överbeskyddande. Vad jag kommer ihåg är att jag själv inte släppte mina katter utan tillsyn innan de var både kastrerade och öronmärkta.
Kombinationen att jag faktiskt inte trodde att man släppte en så ung kattunge utan tillsyn och att han var väldigt stor för sin ålder gjorde att jag trodde att han var äldre, men till sättet var han definitivt en liten kattunge.
Hans matte var verkligen glad att han kommit tillrätta, men visst blir man lite fundersam när hon dels lämnar honom så utan tillsyn och dessutom inte har koll på att han har öronskabb.
Hoppas det går bra för honom. Finns viss risk att en katt som han inte blir så gammal. För att komma till oss måste han t ex ha passerat antingen en ganska trafikerad 70-väg, eller också en otroligt kaosartad korsning. Risken att bli överkörd om han fortsätter ge sig iväg på sådana här promenader är överhängande.
Ingela: Inte för att jag vet när en katt har öronskabb eller inte men jag _gissar_ att de åtminstone skulle klia sig mer än normalt, och kanske att öronen har eksem eller något? Våra katter är innekatter, båda vägrar halsband men de trivs inne, de följer med ut på balkongen ibland och spanar, det räcker tydligen.
Men som du skriver - inte skulle man släppa ut en kattunge omärkt och okastrerad om man åtminstone har lite vett.
Ja, det var just genom hans kliande jag tittade i hans öron. De var fulla av brun-svart “kaffesump”. Mina katter har aldrig heller haft öronskabb, men en snabb sökning på internet gjorde diagnosen lätt!
Med tanke på att mina barn då var bara 3 och 5 år gamla och sprang in och ut i trädgården utan att stänga så noga efter sig, insåg jag att det aldrig skulle gå att hindra henne från att smita. Det var bara att acceptera att detta inte var en innekatt! Katter är verkligen smarta och vet vad de vill 
Jag hade också planerat att hålla mina katter som innekatter först, men den ena av dem visade väldigt tydligt att hon bara skulle ut! Hon började helt enkelt hoppa upp på dörrhandtaget till ytterdörren. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle lyckas så det blev att ha dörren låst för att hindra henne