Just nu undrar jag hur jag skall kunna få Försäkringskassan att förstå att jag är sjuk när jag inte själv kan förstå och acceptera det de dagar jag mår bra???
Jag har ju under en längre tid nu kännt mig ganska mossig i hjärnan och inte vetat hur jag skall lyckas med mina 50% studier eftersom en tillräckligt långvarig koncentrationsförmåga bara vägrat infinna sig.
För drygt en vecka sedan när jag var på apotektet föll mina ögon då på ESKIMOs Brainsharp. D v s kapslar som bl a innehåller massa omega-siffror och som lär vara bra för bl a koncentrationsförmågan. Den hamnade i inköpskorgen och sedan dess har jag ätit några kapslar om dagen.
För några dagar sedan började jag känna en tydlig förbättring och helt plötsligt gick studierna som en dans och jag fick mycket mer energi. Då tror jag, mitt dumma, dumma, dumma nöt efter två dagars bättring helt plötsligt att jag hittat lösningen på mina 7 år långa problem och börjar t o m smått fundera i “tänk-om-man-kunde” planera för en återgång till ett riktigt acceptabelt svensson-liv, med heltidsjobb och allt!
Så idag vill inte hjärnan alls på samma sätt längre. Allt går trögt och studera går inte alls. En blick i spegeln visar upp ett blankt uttryck i mina ögon, ett uttryck som alltid innebär att febern kommit tillbaka och mycket riktigt, termometern visar 38,3!
Ja, jag får väl verkligen hoppas att jag mår DÅLIGT när jag skall träffa FK och AF, annars lär jag snart ha lurat in mig själv i heltidspraktik och diskvalificerat mig för sjukskrivning.
Jag VILL inte bli pessimistisk och tänka att “det blir snart sämre igen” de perioder jag mår bättre, men frågan är om det inte är det jag måste vara i min relation till FK. Om jag inte inser mina begränsningar själv, hur skall då FK förstå dem???
Tänk om FK kunde titta på min historik och koppla den till min “jag-vill-så-mycket-mer” personlighet? Då skulle de inse att jag antagligen snarare är sjukare och har mindre ork än mina 50% sjukersättning gör gällande.
Jag vill vara optimistisk om min framtida hälsa, men borde för min egen ekonomiska trygghets skull vara pessimistisk!
En sådan avig värld vi lever i!
På måndag är jag utförsäkrad!
Jag har varit där du är nu fast det var ett tag sen. Det är inte roligt. För man kastas mellan hopp och förtvivlan och det är ett elände att behöva gå emot sin personlighet och vara tvungen att bevisa hur sjuk man faktiskt är. Både för FK och även för sin egen del. Det värsta, tycker jag, är att i sin iver (eller vad man nu ska kalla eländet) att få folk att bli friska så gör ju FK alla sjuka ännu sjukare.
Jag kämpar fortfarande med att acceptera min sjukdom efter snart 6 års värk och elände. Det är svårt när man är en person som vill göra saker, som alltid kämpat och slitit och är van vid det. Man blir både arg och ledsen när inget går som man vill.
Jag tänkte precis som du när jag kände mig piggare. Tänkte att NU höll det nog på att vända. NU skulle det nog gå att jobba snart igen. Men så rätt som det var kom all trötthet tillbaka och jag blev deppig när jag var tvungen att vila och ta det lugnt och inte orkade nåt alls. Plus att jag under mina pigga perioder blev tveksam om jag faktiskt var sjuk, det var nog som FK sa, jag var inte sjuk, jag inbillade mig osv…. Men den tanken har jag slutat tänka åtminstone. Trots att jag är pigg ibland så vet jag att jag kan bli dålig igen och då njuter jag desto mer av mina bra dagar. De dagarna är som presenter liksom.
Det är svårt att övertyga FK, i dagsläget tydligen helt omöjligt oavsett diagnos, men det är ett konsttycke att övertyga sig själv också. Att man måste lägga in en lägre växel för att orka med allt. Så jag förstår hur du känner.
Kramisar!
Oj, vad jag känner igen det där!!!
Efter tjugofem år med värk tror jag fortfarande att jag ska kunna göra mer än jag kan och blir jättebesviken när det går åt skogen…
Hade nog “tur” i oturen när jag fick min förtidspension.
Men det är ju ingenting som är heligt idag, så det kan ju gott tänkas att man blir “arbetsför” igen, vare sig man kan eller inte…
En stor kram! (kan inte annat men hoppas den åtminstone värmer något just nu!)
Tack Jenny! Jo, jag känner hur kramen värmer gott
EvaLena och Uffematten: Precis som ni beskriver är det nog för de flesta sjuka. Ändå tror så många människor att man går runt och tycker det är “bekvämt” att vara sjuk.
De skulle bara veta hur mycket vi hoppas och kämpar och hur besvikna vi blir när det inte går ändå.
Allting går bara man vill är devisen jag försöker leva efter, men jag borde sluta med det. Det gör mig bara så ofantligt ledsen varje gång det visar sig att allt visst inte går trots att man vill det mer än allt annat!