EvaLena och Uffematten: Precis som ni beskriver är det nog för de flesta sjuka. Ändå tror så många människor att man går runt och tycker det är “bekvämt” att vara sjuk.
De skulle bara veta hur mycket vi hoppas och kämpar och hur besvikna vi blir när det inte går ändå.

Allting går bara man vill är devisen jag försöker leva efter, men jag borde sluta med det. Det gör mig bara så ofantligt ledsen varje gång det visar sig att allt visst inte går trots att man vill det mer än allt annat!

Men det är ju ingenting som är heligt idag, så det kan ju gott tänkas att man blir “arbetsför” igen, vare sig man kan eller inte…

Jag kämpar fortfarande med att acceptera min sjukdom efter snart 6 års värk och elände. Det är svårt när man är en person som vill göra saker, som alltid kämpat och slitit och är van vid det. Man blir både arg och ledsen när inget går som man vill.

Jag tänkte precis som du när jag kände mig piggare. Tänkte att NU höll det nog på att vända. NU skulle det nog gå att jobba snart igen. Men så rätt som det var kom all trötthet tillbaka och jag blev deppig när jag var tvungen att vila och ta det lugnt och inte orkade nåt alls. Plus att jag under mina pigga perioder blev tveksam om jag faktiskt var sjuk, det var nog som FK sa, jag var inte sjuk, jag inbillade mig osv…. Men den tanken har jag slutat tänka åtminstone. Trots att jag är pigg ibland så vet jag att jag kan bli dålig igen och då njuter jag desto mer av mina bra dagar. De dagarna är som presenter liksom.

Det är svårt att övertyga FK, i dagsläget tydligen helt omöjligt oavsett diagnos, men det är ett konsttycke att övertyga sig själv också. Att man måste lägga in en lägre växel för att orka med allt. Så jag förstår hur du känner.

Kramisar!