I Aftonbladet idag läser jag en artikel som uppmanar oss att vara lite mer som Pippi.
Frågan om vad Pippi skulle göra blir en nyckel eller en dörröppnare som släpper ut ens inre bus, vilja eller längtan. Men det krävs mod för att förverkliga sina innersta drömmar.
Jodå, jag känner mig busig, har en stor vilja och längtan och har också Pippis rastlösa knasighet och grundglädje som bara längtar efter att få komma ut.
Men så inser jag att jag är sjuk, och har ansvar för en familj. Det är inte lätt att plocka ihop de ekonomiska spillrorna efter impulsiva beslut och börja om från misslyckanden när man har en kronisk sjukdom och vacklande hälsa. Det känns t o m dumdristigt och oansvarigt gentemot mina barn att riskera allt för att jag vill vara lite “busig”.
Jag kan inte som jag egentligen skulle vilja prova på det enda där det finns en liten möjlighet för mig att lyckas generera en deltidsinkomst - att starta eget. Eftersom jag aldrig kommer att orka mer än deltid innebär ett sådant beslut att jag kommer att förlora, eller drastiskt sänka den SGI jag har kvar. P g a sjukdomen kommer jag sedan aldrig kunna återställa min SGI igen. Ett försök är därmed detsamma som att frivilligt sänka och framigenom alltid försöka leva på deltidslön, alternativt sjukpenning baserad på deltidslön. Att satsa på eget innebär också att jag utförsäkras ur min kollektivavtalade sjukförsäkring och då förlorar tusenlappar varje månad för all framtid fram till 65 års åldern.
Nej, till alla som ansvarar för sjukförsäkringsreglerna säger jag därför: Ge mig och alla andra sjuka en livlina i form av ekonomisk grundtrygghet och jag skall med stor livsglädje testa mina möjligheter och ge mig ut i bungy jump i livet vid de tillfällen och så länge jag bara orkar!
Att ta grundtryggheten ifrån oss gör att vi måste försöka hålla oss fast vid det vi har med näbbar och klor och Pippi i mig blir deprimerad och bitter!
Jobbade halvtid innan jag fick min sjukpension… Så du kan ju föreställa dig hur det är med ekonomin här! Och så tycker somliga att det är konstigt (???) att jag har svårt att få det att gå ihop!
Nickar instämmande. Lust och vilja finns. Men inte ork och pengar. Ansvarstänk har man, så man mal på i samma gamla smutsiga utsiktslösa spår, det är tydligen enda sättet. Även om man inte vill. Men - man kan ju inte bara släppa…
Uffematten: Nej, jag tycker inte alls att det är konstigt att det är svårt att få det att gå ihop sig, men konstigt hur reglerna är funtade om man p g a sjukdom försöker jobba så mycket det går och sedan blir lidande för det när man måste ge upp…
Jenny: Visst är det trist! Den här maktlösheten att inte ha några valmöjligheten gör mig vansinnig ibland (t ex de senaste dagarna…)
Kram på er båda två!