… i sjukförsäkringsfrågan och kontakten med Försäkringskassan har åtminstone inte jag lärt mig ännu.
Mycket har hänt de senaste månaderna och mycket har upprört mig, men orken och förmågan att formulera och skriva ner detta har inte infunnit sig.
Eller, kanske är det snarare så att inget har hänt? När jag ser tillbaka på senaste året sedan mina dagar med 50% tidsbegränsad sjukersättning tog slut och jag via regeringens reform blev utslängd eller “omhändertagen” beroende på hur man ser det så känns det som om jag står och stampar på precis samma ställe. Det är fortfarande samma tröstlösa kamp och kraften och energin som går åt till att ständigt ifrågasättas har lett till ett flertal försämringstillstånd som förändrat min halva sjukskrivning till 100%. Företagsstart är fortfarande bara att glömma med dessa osäkra förutsättningar och jag väntar med bävan på att jag skall se min unika affärsidé genomförd av någon annan innan jag ens hunnit starta!
Kanske att jag egentligen borde se mig som lyckligt lottad som än så länge lyckats övertyga FK om att jag faktiskt har rätt till sjukpenning, men sisådär varannan månad är det dags för ett nytt läkarutlåtande, som i princip utan undantag alltid ifrågasatts av FK. Brev har skickats och läkare har fått lägga ytterligare tid på att förklara och komplettera tidigare intyg, trots att det numera även finns ett specialistutlåtande, utfärdat på FKs beställning, som intygar att prognosen för tillståndet är livslång. Ändå behöver FK kompletteringar på ett intyg utfärdat två månader senare för att inte slänga ut mig ur försäkringen och betrakta mig som 100% arbetsför. Snacka om resursslöseri och snacka om otrygghet!
Jag skrev i ett tidigare inlägg om just detta specialistläkarintyg och att min avsikt var att använda det vid omprövning för avslaget jag fått på min ansökan om varaktig sjukersättning. Avslagen har jag ju fått just med avseende på att det inte kunde styrkas att arbetsförmågan var livslångt nedsatt. Som den obotliga optimist jag någonstans alltid är så trodde jag att NU, NU skulle det lösa sig för mig. Visst vet jag att många har problem att få igenom sjukersättning, men det här kunde väl ändå inte FK avslå??? Gissa vad - FK avslog även omprövningen! Surprise… not! Men det märkliga är att nu har FK svängt om anledningen. Nu är inte problemet längre att arbetsförmågan inte är livslångt nedsatt. (eller, jo, kanske, om senaste läkarintyget inte säger precis rätt saker så har jag ju plötsligt blivit frisk förståss enligt FKs logik) Nu är problemet enligt FK istället att alla rehabiliteringsmöjligheter inte anses vara uttömda!!! Något som inte ens min handläggare riktigt förstår och inte jag heller, eftersom jag flera gånger erbjudit mig att arbetsträna eller bett att få gå med i den samverkan som AF och FK har men utan positiv respons från FK. Problemet är ju också att jag egentligen är för sjuk för att klara av ens 50%, så hur skall jag kunna prova att arbetsträna upp mot 75%? Klarar jag inte att arbetsträna upp mot 75% så är jag för sjuk för att arbetsträna och då är inte alla rehabiliteringsinsatser uttömda, återigen enligt FKs logik! Men, vem har sagt att man skall FÖRSTÅ sjukförsäkringsreglerna? Huvudsaken är ju att vi alla har blivit så väldigt mycket friskare sedan rehabiliteringskedjan infördes…
Nåja, jag fortsätter än så länge att stånga huvudet blodigt ett tag till. Jag har bestämt mig för att överklaga beslutet till förvaltningsrätten och därför tagit kontakt med jurist. Men billigt är det inte kan jag lova!
Medans jag står här och stångar mitt huvud i väggen funderar jag på om det är värt det? Så mycket förlorade pengar. Så mycket förlorad ork och energi och så mycket sämre livskvalitet för mig och min familj p g a all denna oro och otrygghet. I bästa fall lyckas jag vinna i förvaltningsrätten och kommer då att må mycket bättre. Om max tre år, då en obligatoriska utredning av (den livslångt nedsatta) arbetsförmågan skall göras, kommer jag därför antagligen att vara i bättre form. Enligt nya reglerna räcker en “förbättrad arbetsförmåga” jämfört med som tidigare “väsentligt förbättrad arbetsförmåga” för att sjukersättningen skall kunna dras in eller minskas. Risken är alltså stor att om jag p g a minskad oro får ett fungerande liv med lite livskvalitet igen så kommer denna ersättning att återigen dras in, vilket på nytt kommer att leda till försämrat hälsotillstånd och “here we go again…”
Nej, jag får allt oftare känslan att jag inte orkar hålla på med detta längre. Gång på gång är jag beredd att släppa taget om sjukförsäkringen bara för att få lite sinnesro, stabilitet och kunna må liiiite bättre. Samtidigt vet jag att om jag släpper nu ger jag även upp tanken på min egen självständighet och blir ekonomiskt beroende av min man fram till pensionsåldern (och kanske ännu längre). Om han behagar behålla mig vill säga, om inte är det stor risk att man blir hemlös också eftersom man inte kan få lägenhet utan inkomst. Eventuellt återinträde i sjukförsäkringen med framtida sjukinkomster kommer inte baseras på samma inkomstunderlag som nu utan på de ersättningar jag haft från sjukförsäkringen de senare åren. Det blir inte mycket. Släpper jag nu kommer jag även bli ytterligare en siffra i alliansens vackra sjukförsäkringsstatistik där reformen har “hjälpt 100 000 tillbaka till arbete” som några moderater rent lögnaktigt uttryckte det i någon debattartikel för ett par veckor sedan. Den segern är jag ännu inte beredd att ge dem! Det får allt bli att kämpa för min rätt ett tag till - även om jag stångar mig blodig i ansträngningen!
Jag lider med dig för allt krångel de utsätter dig för. Och beundrar dig storligen för att du orkar. Man tar ju nästan kål på sig med allt kämpande. Jag minns att jag var så arg hela tiden medan jag fortfarande bråkade med FK och sånt tar oerhört mycket energi. Ilskan och maktlösheten är knäckande.
Jag tror deras taktik är sån nu för tiden att om de säger nej tillräckligt många gånger och krånglar och ska ha mer intyg med mera så är det bara för att de väntar på att man ska ge upp. Då blir de ju av med en och får bättre statistik. Det trista är ju att för många är det endast socialen som gäller då. Och det är INTE ett bra alternativ för en sjuk människa.
Jag hoppas du orkar hänga i men skulle aldrig klandra dig om du tvingades ge upp. Jag gav upp för dels är jag ensamstående och allt gick till slut ut över min familj, min yngste son i synnerhet, och det var det inte värt och dels så kände jag att min psykiska hälsa verkligen var på väg att gå åt skogen. Och det tar tid att komma igen.
Som sagt; jag beundrar dig för att du orkar kämpa.
Sköt om dig! Kram!
Vet inte vad jag ska säga. Jag önskade att de flesta skulle orka kämpa så länge och mycket som du har gjort. Samtidigt vet jag inte om jag hade orkat själv.
Den energin som går åt för att kämpa behöver man egentligen för att få ett så bra liv som möjligt med alla de begränsningar de sjuka har.
Annars tycker jag som EvaLena som skrev här tidigare.
Styrkekram!
@EvaLena: Just det du nämner, att man känner att det går ut över familjen, är det som tär mest. Det händer att jag får tillfälliga tankar om att skaffa mig billigaste möjliga ruckel och leva som eremit och bara ägna mig åt att kämpa åt idiotreglerna tills det löst sig. Men jag vet ju att det inte kommer att lösa sig i brådrasket. Det skulle naturligtvis inte vara en lösning utan ta knäcken psykiskt på mig att ge upp familjen på detta “uppdrag”. Det värsta är ju att man känner att de blir lidande oavsett om man ger upp eller kämpar kvar! Det är en omöjlig situation. Det borde räcka som belastning för barnen att de har en sjuk mamma som inte orkar lika mycket som andra friska gör ens i vanliga fall. Kram! (P.S Jag läser alltid din blogg. Den ger mig energi, men jag orkar inte alltid kommentera tyvärr.)
@Kristallina: Det tär verkligen på krafterna att fortsätta kämpa. Samtidigt är vetskapen att alla inte orkar ytterligare en drivkraft för mig att fortsätta. De som inte orkar är ju till stor del de som egentligen verkligen behöver stödet ÄNNU MER och det gör mig frustrerad att dessa människor som lider så mycket istället blir en siffra i den fina statistiken som visar hur många som “blivit hjälpta”! Det gör mig rosenrasande och ger mig lite extrakraft att kämpa!
Vill bara sända en stor, stor kram. Läser och bara… suckar. Min 75% går ut om ett par veckor, min läkare har slutat och kroppen är ungefär inte alls med just nu (gissa varför). Nya remisser skickades innan läkaren slutade bara för att ha något att göra men fortfarande står de på VC som spån och kliar sig i huvudet, åtta år senare. Pust. Praktiken från AF går egentligen bra, om man bortser från att jag inte ens är där 10 timmar i veckan (25 % praktik plus sjukdagar blir inte mycket kvar) men när sjukskrivningen snart tar slut ska jag klara 100 %, och gör jag inte det har AF sagt att ja då står jag ju inte till marknadens förfogande och de skriver ut mig. Just nu känner jag lite som du, är det värt alla dessa tårar, skrik, stångad panna, suckar och hopplöshet (förutom kostnaden för mediciner som inte gör nytta, och läkarbesök!). Jag önskar att jag kunde säga att det är värt det. Jag önskar också att jag kunde säga att jag skiter i det. Faktum är dock att om jag skiter i det har vi inte råd att ens bo kvar i vår sunkiga lilla tvåa, och CSN blir väldigt arga på mig… Och kämpar jag vidare - ja jag vet faktiskt inte hur - så är det inte värt alla sömnlösa nätter och slöseri med tid, pengar och ork heller. Jag har bråkat och kämpat så många år för… ingenting. Fast jag tycks ju inte ha något val.
Jag hoppas att din framtid ser ljusare ut än min!
Åh, Jenny, jag lider med dig och det är precis det jag menar i min kommentar här ovan: Att det finns de (bl a du) som är i större behov av hjälp än vad jag är. I ditt fall då ekonomisk trygghet. Jag hoppas att bådas vår framtid blir ljusare än vad det ser ut som just nu och önskar så infernaliskt att jag kunde hjälpa dig och andra på något sätt.
Ta hand om dig så gott det går! Jättekram!