Kommentarer till Konsten att inte stånga sitt huvud blodigt…

Av: Dittodattan

Dittodattan — Wed, 19 Jan 2011 07:50:06 +0000

Åh, Jenny, jag lider med dig och det är precis det jag menar i min kommentar här ovan: Att det finns de (bl a du) som är i större behov av hjälp än vad jag är. I ditt fall då ekonomisk trygghet. Jag hoppas att bådas vår framtid blir ljusare än vad det ser ut som just nu och önskar så infernaliskt att jag kunde hjälpa dig och andra på något sätt.
Ta hand om dig så gott det går! Jättekram!

Av: Jenny

Jenny — Tue, 18 Jan 2011 23:58:16 +0000

Vill bara sända en stor, stor kram. Läser och bara… suckar. Min 75% går ut om ett par veckor, min läkare har slutat och kroppen är ungefär inte alls med just nu (gissa varför). Nya remisser skickades innan läkaren slutade bara för att ha något att göra men fortfarande står de på VC som spån och kliar sig i huvudet, åtta år senare. Pust. Praktiken från AF går egentligen bra, om man bortser från att jag inte ens är där 10 timmar i veckan (25 % praktik plus sjukdagar blir inte mycket kvar) men när sjukskrivningen snart tar slut ska jag klara 100 %, och gör jag inte det har AF sagt att ja då står jag ju inte till marknadens förfogande och de skriver ut mig. Just nu känner jag lite som du, är det värt alla dessa tårar, skrik, stångad panna, suckar och hopplöshet (förutom kostnaden för mediciner som inte gör nytta, och läkarbesök!). Jag önskar att jag kunde säga att det är värt det. Jag önskar också att jag kunde säga att jag skiter i det. Faktum är dock att om jag skiter i det har vi inte råd att ens bo kvar i vår sunkiga lilla tvåa, och CSN blir väldigt arga på mig… Och kämpar jag vidare - ja jag vet faktiskt inte hur - så är det inte värt alla sömnlösa nätter och slöseri med tid, pengar och ork heller. Jag har bråkat och kämpat så många år för… ingenting. Fast jag tycks ju inte ha något val.
Jag hoppas att din framtid ser ljusare ut än min!

Av: Dittodattan

Dittodattan — Thu, 13 Jan 2011 09:44:49 +0000

@EvaLena: Just det du nämner, att man känner att det går ut över familjen, är det som tär mest. Det händer att jag får tillfälliga tankar om att skaffa mig billigaste möjliga ruckel och leva som eremit och bara ägna mig åt att kämpa åt idiotreglerna tills det löst sig. Men jag vet ju att det inte kommer att lösa sig i brådrasket. Det skulle naturligtvis inte vara en lösning utan ta knäcken psykiskt på mig att ge upp familjen på detta “uppdrag”. Det värsta är ju att man känner att de blir lidande oavsett om man ger upp eller kämpar kvar! Det är en omöjlig situation. Det borde räcka som belastning för barnen att de har en sjuk mamma som inte orkar lika mycket som andra friska gör ens i vanliga fall. Kram! (P.S Jag läser alltid din blogg. Den ger mig energi, men jag orkar inte alltid kommentera tyvärr.)
@Kristallina: Det tär verkligen på krafterna att fortsätta kämpa. Samtidigt är vetskapen att alla inte orkar ytterligare en drivkraft för mig att fortsätta. De som inte orkar är ju till stor del de som egentligen verkligen behöver stödet ÄNNU MER och det gör mig frustrerad att dessa människor som lider så mycket istället blir en siffra i den fina statistiken som visar hur många som “blivit hjälpta”! Det gör mig rosenrasande och ger mig lite extrakraft att kämpa!

Av: Kristallina

Kristallina — Wed, 12 Jan 2011 18:16:41 +0000

Vet inte vad jag ska säga. Jag önskade att de flesta skulle orka kämpa så länge och mycket som du har gjort. Samtidigt vet jag inte om jag hade orkat själv.
Den energin som går åt för att kämpa behöver man egentligen för att få ett så bra liv som möjligt med alla de begränsningar de sjuka har.

Annars tycker jag som EvaLena som skrev här tidigare.
Styrkekram!

Av: EvaLena

EvaLena — Wed, 12 Jan 2011 14:27:14 +0000

Jag lider med dig för allt krångel de utsätter dig för. Och beundrar dig storligen för att du orkar. Man tar ju nästan kål på sig med allt kämpande. Jag minns att jag var så arg hela tiden medan jag fortfarande bråkade med FK och sånt tar oerhört mycket energi. Ilskan och maktlösheten är knäckande.

Jag tror deras taktik är sån nu för tiden att om de säger nej tillräckligt många gånger och krånglar och ska ha mer intyg med mera så är det bara för att de väntar på att man ska ge upp. Då blir de ju av med en och får bättre statistik. Det trista är ju att för många är det endast socialen som gäller då. Och det är INTE ett bra alternativ för en sjuk människa.

Jag hoppas du orkar hänga i men skulle aldrig klandra dig om du tvingades ge upp. Jag gav upp för dels är jag ensamstående och allt gick till slut ut över min familj, min yngste son i synnerhet, och det var det inte värt och dels så kände jag att min psykiska hälsa verkligen var på väg att gå åt skogen. Och det tar tid att komma igen.

Som sagt; jag beundrar dig för att du orkar kämpa.

Sköt om dig! Kram!