Efter en dryg månad som ofrivillig deltagare i expermentet med det magiska ALI, d v s arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen, som skall göra alla långtidssjuka friska är det dags för en lägesrapport.
Först lite positiva nyheter:
1. Jag blev berättigad till aktivitetsstöd vilket jag ju tidigare har varit mycket osäker på om jag skulle få.
2. Eftersom jag tidigare även varit 50% friskskriven av FK och jag nu blev inskriven på 100% på ALI så tillhör jag faktiskt, hör och häpna, de som Littorin stolt pratat om, d v s de som får (tillfälligt) högre ersättning.
3. “Arbetsbelastningen” i introduktionsprogrammet har varit helt klart hanterbar. Närmare bestämt så har jag ännu inte blivit kallad till något möte alls med min blivande handläggare på AF. De har inte tid…
Det enda jag hitintills varit på var ett synnerligen meningslöst “överlämningsmöte” mellan FK och AF.
Nu till det som känns mindre roligt i experimentverkstaden:
1. Jag har inte fått några pengar alls ännu. Det har kommit papper från FK där jag skall intyga min närvaro i programmet. Problemet var bara att även “anordnaren”, d v s någon på AF skall intyga min närvaro. Eftersom jag inte fått träffa någon så har inte heller någon på AF kunnat skriva på. Så igår ringde jag FK och undrade hur jag skulle göra. Räkningarna för denna månaden är betalda och lönekontot är TOOOOMT!
Nåja, det visade sig att dessa pengar skulle kommit automatiskt första gången och att det blivit något fel (som om något någonsin blir rätt direkt i detta hafsverk?) och hon skulle betala ut pengarna så att jag har dem på fredag. Vi får verkligen hoppas det blir så…
Inför nästa utbetalning måste dock någon från AF skriva på så nu hoppas jag verkligen att jag hinner få en tid inom ett par veckor, annars blir det knapert igen.
2. Min höjda ersättning dessa tre månader tar jag naturligtvis tacksamt emot. Jag är dock förhållandevis lyckligt lottad i att min största ekonomiska oro inte ligger inom de närmsta 3 månaderna, utan för resten av mitt liv eftersom min arbetsoförmåga sannolikt lär bestå för all framtid. Efter samtal med Alecta så fick jag höra att eftersom min anställning upphört har jag 3 månader på mig att “återinsjukna”, därefter försvinner min tilläggsersättning på flera tusenlappar per månad för all framtid.
3. Med tanke på ovanstående och hur nuvarande “program” ser ut på AF känns oron ganska stor för att AF skall sätta mig i något icke alls ansträngande program och FK säga att “nämen, det programmet klarar du ju. Det är ju bara på 1 timme varannan vecka” och därmed säga att jag inte har rätt till sjukpeng efter att mina tre månader tagit slut. Det räcker att de förvägrar mig sjukpeng en vecka till utöver grundmånaderna så har jag sannolikt förlorat många hundratusentals kronor från Alecta totalt sett över tid. Vilken sjuk människa utan möjlighet till egen framtida försörjning anser sig ha råd med det???
Blir det så anser jag det vara stöld!
4. Sist, men inte minst kommer vi till det rent hälsomässiga. Ni som känner mig vet att jag har miljoner planer, men alldeles för liten ork för att genomföra några av dem. Jag började verkligen hoppas på att tillsammans med AF kunna utreda om det fanns något jag kunde få hjälp att pröva (på deltid), men tiden bara går. Dessutom tänkte jag att en rejäl kartläggning, kanske t o m med praktik eller liknande, kunde ge både mig och FK mer information om hur min förmåga verkligen är nedsatt.
Jag vill verkligen hitta ett sätt att kunna (delvis) försörja mig själv genom arbete, men jag mår uruselt av att hela tiden jobba mot klockan och behöva fatta beslut mer utifrån tidsgränser än hur jag mår! En Socialförsäkringsminister med sjuksköterskebakgrund borde förstå dessa enkla samband, men Hans Höghet Reinfeldt har väl gett klara bud vad som gäller. “Att folk kommer i kläm är oundvikligt” (och utan tvekan t o m helt i linje med hans strävan för sin variant av “arbetslinje”).
Ha det nu bra därute i “Föregångslandet Sverige”!
