Igår började jag jobba igen efter att ha varit hemma sedan före jul. Egentligen skulle jag börjat måndagen tidigare, men min hälsa har helt enkelt varit för dålig. Jag hade hoppats att ytterligare en vecka skulle bättra på tillståndet, men njaa, jag kan inte se någon ihållande förändring mot det bättre. Koncentrationsförmågan och fokus var nära noll och jag gick hem tidigare och la mig och sov ett par timmar.
Därefter satte jag på TVn och fastnade framför ett otroligt bra program om vuxna med lässvårigheter. När jag såg hur de kämpade för att läsa och förstå även enkla ord rörde det mig till tårar. (Efter misslyckandet på jobbet var jag nog lite extra känslig igår…)
Jag har absolut inte dyslexi och för mig är det ofattbart hur det kan vara så svårt att läsa, trots att man försöker gång på gång. Men ändå kändes deras kamp, frustration och mindervärdighetskomplex så otroligt bekant! Att inte klara av sådant som för vanliga människor är självklart. Att lägga all kraft på att kämpa för att göra de allra minsta framsteg och ändå ses som dum eller lat av samhället och människor runt omkring. Dessa människor var varken dumma eller lata, de hade bara ett dyslexihandikapp. På samma sätt är inte heller jag eller andra sjuka och sjukskrivna dumma eller lata. Vi klarar bara inte alltid av att leva upp till samhällets normalnorm och blir många gånger bemötta med misstro båda av andra, men kanske allra värst av oss själva.
Detta är antagligen omöjligt för någon som inte är, eller har varit med om liknande problem att förstå.
