Jodå, jag fick avslag på min begäran om fortsatt sjukpenning av FK. Min handläggare ringde idag och meddelade beslutet. Jag var i och för sig förberedd på att detta skulle hända så jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt, men nu har jag legat och försökt sova i flera timmar med en konstant ökande irritation som enda resultat.
Eftersom jag av säkerhetsskäl vägrar att sätta mig och köra bil när jag mår som sämst frågade jag om FK kunde hjälpa till med ersättning för taxi och eller färdtjänst till och från ett jobb, men det var naturligtvis inte deras bord. Att det sociala livet och framför allt för min familj skulle bli katastrof om jag i dagsläget tar ett halvtidsjobb fick de heller inte ta hänsyn till!
När jag frågade efter förslag på vad de tycker att jag kan klara av så fick jag till svar att det är AFs uppgift att hitta lämpliga uppgifter. Något jag inte tyckte var ett acceptabelt svar. Om de anser att jag har arbetsförmåga så måste de ju också ha någon idé om vad de anser att jag skulle kunna klara. Hur kan de annars ha belägg för ett sådant påstående? Jag sa att jag tacksamt tar emot idéer, för själv har jag ingen aning om vad jag skulle kunna klara!
Sedan påstod handläggaren att FK endast avslår 2% av ansökningarna om sjukpenning, men när jag protesterade högljutt att det inte kunde vara sant för fallen som passerat 180 dagars gränsen så hade hon inga siffror för det. Självklart! Gissningsvis minst 95% av sjukpenningfallen är säkert automatiskt avslutade innan 180 dagars gränsen och där är det säkert inte alls många avslag! Om det är 2% av övriga 5% (mina gissningar) så motsvarar det plötsligt 40% av de fall som passerat 180 dagar och är en ofantligt stor andel som får avslag! (När jag talat med henne tidigare har hon även själv sagt/erkänt att det är jättesvårt att få bifall efter denna gräns, men det var bortglömt nu tydligen…)
Jag har ju själv en stark förhoppning om att jag skall kunna, med rätt förutsättningar återfå en arbetsförmåga på 50%, men den tiden är absolut inte inne ännu. En återgång i arbete just nu skulle absolut försvåra mina långsiktiga möjligheter. Nu är väl detta mest aktuellt i teorin förståss eftersom jag ändå inte lär få ett jobb, men det hör i min mening inte hit! Skall jag stå till arbetsmarknadens förfogande så måste det ju ändå vara meningen att jag skulle kunna klara av de jobb jag söker rent praktiskt!
Min första tanke var att släppa detta och inte överklaga, men nu är jag inte så säker längre. Varför skall jag acceptera ett beslut som är så uppenbart felaktigt? Eller, räcker det att man skulle kunna klara ett halvtidsjobb i kanske en månad, med extra sjukfrånvaro ca varannan vecka under pågående period, för att därefter fullständigt braka ihop för en lång tid framåt igen, för att man skall anses ha 50% arbetsförmåga. Ja, jag vet inte vad för kriterier som är “minimikrav” för arbetsförmåga längre.
Det absolut minsta jag tänker göra är i alla fall att söka FKs högriskskydd. För mycket extra sjukfrånvaro, det är det inget snack om att det kommer att bli…
Tack Christina Husmark Pehrson för alla stolar man ramlar mellan i ditt nya system!
