Att vara sjuk och behöva kämpa för sin överlevnad tar på krafterna. Orkar inte kämpa mer just för tillfället utan länkar bara till två av MÅNGA förskräckliga exempel på hur sjuka behandlas i Sverige idag.
http://matseriksson.blogspot.com/2009/04/satt-stopp-for-forsakringskassans.html
http://www.skp.se/blogg/2009/04/03/ett-brev-forsakringskassan-bor-lasa/
Nu går jag och lägger mig och sover igen.
Den 25 april är det planerat en demonstration mot sjukskrivningsreglerna i hela landet. Initiativet startades i Härnösand men förhoppningen är att det kan bli på många platser i landet, så att det syns och uppmärksammas!
Tyvärr vet jag att den grupp av människor som detta berör, är de mest sårbara i samhället och inte direkt de människor som i första hand orkar engagera sig. Det är säkert därför som regeringen har kunna införa dessa vansinnesregler. Hade det berört en starkare grupp i samhället hade det tagit hus i h..vete.
Trots detta så ÄR det OTROLIGT viktigt att vi visar att vi inte accepterar bara piskor! Jag vet också att många är beredda att ställa upp på demonstrationen, men inte själva… Vilket är helt förståeligt. Det gäller även mig!
Därför föreslår jag att du registrerar dig som medlem på DittochDatt. Genom att skriva in vilket postnummer du bor på vid registrerinen så får vi också en kartläggning på var du befinner dig och kan se om det finns tillräckligt många på din ort för att vi skall kunna dra igång något. Du kan också registrera dig i Resurs sociala nätverk på http://resurs.ning.com.
Det finns inga krav på att du skall göra något som medlem. Men det är viktigt att vi reagerar om vi vill ha någon förändring. Genom att registrera dig som medlem visar du ditt stöd.
Och du, om du driver en blogg: Hjälp till att skapa en bloggbävning så att vi kan få ut budskapet i tid om demonstrationen till tillräckligt många.
Idag gick jag hem från jobbet och som det känns nu så blir det långvarigt.
Jag har inte lyckats komma tillbaka på det sätt jag hade önskat efter min sjukskrivning för några veckor sedan och jag har inte kunnat fullfölja mina 50%. Det är OMÖJLIGT att komma igång och få något gjort och vartenda störningsmoment får mig ur fokus. Eftersom vi sitter i kontorslandskap är störningsmomenten många.
Vad som kommer att hända nu framöver har jag ingen aning om och just nu orkar jag inte bry mig. Vad jag känner är en konstig oro att jag måste komma vidare i livet och få något gjort. Därav mina ovanligt många blogginlägg idag.
Jag har försökt kontakta min kontaktperson på Försäkringskassan men hon har semester, precis som min chef och alla andra jag skulle behöva prata med. Varför skall det alltid vara så svårt att få tag på folk?
Hittade en artikel (från febuari) i Aftonbladet om en kvinna med ME och OJ, vad jag kände igen mig! Speciellt beskrivningen av situationen med barnen, släkten och oförståelsen
Omgivningen tyckte inte det var något att bry sig om: ”Trött! Vilken småbarnsförälder är inte trött?!”. Liksom en fjärdedel av alla med ME/CFS sågs hon som inbillningssjuk.
– Det var nästan mest smärtsamt. Folks oförståelse …
I en enkätundersökning som Riksföreningen för ME-patienter presenterade förra året avslöjades att mer än var tredje får beskedet att sjukdomen inte längre finns. Ännu fler får höra att det är en modesjukdom eller en så kallad slaskhinkdiagnos. Detta trots att 84 procent av dem redan fått diagnosen.
SWEDANSK har en kanonbra idé och en undersökning på sin sida om intresset att invadera FK (och arbetsförmedlingen) någon dag för att visa missnöje med att systemet inte fungerar.
Så nu vill jag kolla läget & se om folk skulle ta sig en dag för att sätta sig ner på respektive instans!
Att överrumpla dem 1 dag invadera & pressa dem till att inte leka med alla pengar som vi betalar i skatt!Tror att få en sådan dag där man protesterar skulle locka media & på detta sätt få våra politiker att förstå att något måste göras…går inte att bara lalla med våra akassor eller sjukkassor…det måste till något annat!
Resursbloggen har ju sedan tidigare startat “Samling för sjuka och utblottade” kl 12 första onsdagen i varje månad. Kanske kunde dessa idéer kombineras?
Jag tror att det kanske faktiskt skulle kunna ge ett bättre resultat än att samlas på ett torg. Vad tror ni?
Fick precis brev från Försäkringskassan. Där står:
För att få sjukpenning när du är utomlands krävs det att Försäkrningskassan har gett dig tillstånd att behålla sjukpenningen innan du reser. Du får inte sjukpenning för perioden 3-17 februari 2009 därför att du inte hade begärt tillstånd från Försäkringskassan att få behålla din sjukpenning när du reste.
Och jag som var så noga med att det skulle skrivas in i sjukintyget, bara för att slippa problem med Försäkringskassan! Dessa regler hade jag ingen aning om. Frågan är om Försäkringskassan hade hunnit godkänna resan tills den 3 februari om jag hade skickat in ansökan den 20 Januari?
Nåja, jag får väl vara innerligt tacksam att de godkände sjukskrivningen för den övriga perioden. Det har ju naturligtvis inte varit någon självklarhet. Dessutom borde jag kanske kollat upp reglerna bättre innan och jag slapp ju ta semester från jobbet så jag skall väl inte klaga för mycket.
Ödets ironi är väl ändå egentligen att jag tror Försäkringskassan tjänade dubbelt på min utlandsresa. De slapp betala perioden och jag är helt övertygad att resan i högsta grad var rehabiliterande och snabbade upp min återhämtning och återgång i arbetet. Egentligen borde kanske Försäkringskassan betalat själva resan också istället. 
Till andra som eventuellt planerar åka utomlands under sjukskrivning. Glöm inte att ansöka i förväg och hinner ni inte det så håll tyst…
…men jag hade i alla fall ett väldigt givande möte med Kristallina på Gustaf Adolfs Torg idag. 
Vi bytte erfarenheter och idéer och talade om arbetsförmåga, smärta, utbrändhet, politik, regeringen, försäkringskassan, sjukvården, rehabilitering, Reinfeldt, Husmark-Pehrsson, m fl och m m.
Ja, det är inte klokt vad mycket det finns att förskräckas över och prata om när man träffar folk som befinner sig i motsvarande situation. Synd att vi inte blev fler idag, men kanske nästa gång i början på april? Information om vad som kommer att hända och planeras då, kommer att postas här på bloggen. Meddela gärna om du har lust att hänga på eller har några idéer.
Det här med att granska de sjuka är inget nytt som Alliansen kommit på. Det fanns även med vår förra regering. Jag tycker definitivt inte heller att det är fel att man prövar de sjukas arbetsförmåga. Många gånger kanske sjuka, med rätt stöd och hjälp, kan mer än de själva tror. Vad jag vänder mig emot är misstänkliggörandet och det allt tuffare klimatet och kraven på sjuka. Att det dessutom saknas en vettig plan för de som inte hinner bli friska inom regeringens normtider är horribelt. Vad skall folk leva på?
Så här gick det till när försäkringskassan bestämde sig för att min arbetsförmåga för några år sedan skulle prövas:
Försäkringskassan hade fått resurser för ett projekt som hade till mål att försöka få tillbaka långtidssjukskrivna till arbetslivet. Jag blev kontaktad och kallad till möte av en handläggare som hade till uppgift att hitta lämpliga kandidater. (Ser ni, även Socialdemokraterna ville ha tillbaka människor.) Innan detta möte hade jag haft turen att alltid bli bra bemött och aldrig ifrågasatt, men denna handläggare trodde definitivt inte på att jag inte skulle kunna jobba. Den fånigaste frågan jag fick handlade om hur min familj skulle “drabbas” om jag började jobba igen. Den underförstådda, men tydliga, innebörden var att jag skulle ha gått hemma som en betald (av skattebetalarna), matlagande, bullbakande, myspysmamma som ägnade massvis av tid till att pyssla med barn och hushåll. Om jag började jobba skulle naturligtvis resten av familjen tycka detta var hemskt eftersom den fenomenala service de vant sig vid skulle bli lidande hemma, eller…?
Hon hade nog svårt att förstå när jag sa att både min man och framför allt min äldsta dotter skulle bli överlyckliga om jag blev såpass frisk (och “normal” enligt dottern sätt att se det) så att jag kunde börja jobba som alla andra kompisars mammor gjorde. Illusionen hon hade om mig som den perfekta mamman och hemmafrun kunde inte varit mer fel. Hemmet var kaos. Ofta låg jag till sängs när barnen kom från skolan och min man fick laga maten och städa utöver sitt vanliga arbete. Många gånger var ett vanligt föräldramöte mer än vad jag kunde klara av.
Nåja, det beslutades i alla fall att jag skulle utredas under 5 dagar på Försäkringsmedicinskt Centrum. Jag fasade väldigt för detta eftersom jag hade hört att schemat var tufft och jag var väl medveten om mina egna begränsade möjligheter. I princip skulle det vara på heltid åtminstone de två första dagarna, men jag hade ju inget att välja på.
Försäkringsmedicinskt Centrum
Första dagen på utredningen fick jag tala med en massa personer. Psykolog, arbetsterapeut, arbetsmarknadskonsulent, sjukgymnast och socionom och även om jag var trött gick det totalt sätt hyfsat bra. Jag var i och för sig väldigt osocial gentemot de andra deltagarna som också genomgick utredning eftersom mitt sätt att klara av och orka var att “gå in i mig själv” mellan mötena.
Andra dagen skulle vi göra arbetsprov. När jag vaknade (eller försökte vakna) på morgonen var jag helt slut. Min man fick precis som första dagen skjutsa mig eftersom jag var helt oförmögen att köra bil. Första arbetsprovet bestod i att vi skulle tillverka och häfta in någon slags mappar. Efter ungefär 10 minuter av den gemensamma genomgången kom arbetsterapeuten fram till mig och frågade om jag behövde avbryta. Han såg hur bedrövligt dåligt jag mådde och tog med mig till ett vilorum. Där slocknade jag i två timmar. Därefter försökte jag återgå till arbetsprovet. Det var då lika bra att försöka gå över direkt till nästa moment som var fakturaregistrering. Allt som har med datorer att göra har alltid varit mitt område, så det gick jättebra… i 10 minuter….! Därefter blev jag bara sittande, stirrande med tom blick in i skärmen! Det var bara att avbryta även det arbetsprovet. Eftersom vilorummet nu var upptaget av en annan stackars utmattad sjukskriven, blev det en allmän soffa som blev min viloplats för ytterligare ett par timmars sömn!
Sådär förflöt veckan och mina minnen av vad som hände och sas är totalt sett ganska dimmiga. Vad jag kommer ihåg är hur dåligt jag mådde, både innan, under och efter denna utredning. Att jag gick ner 3 kilo under denna vecka och att de yrkesmänniskor jag träffade naturligtvis, och tack och lov, kom fram till att min arbetsförmåga var helt nedsatt. Vad jag också vet är att utredningen var jättedyr. Vi talar många 10 000-lappar för bara mig, om det inte till och med rörde sig om 100 000-lappar! Detta alldeles i onödan. Tänk om jag hade blivit betrodd innan utredningen och de istället hade kunnat satsa dessa pengar på någon som hade förutsättningarna att komma tillbaka. Då hade jag sluppit må så dåligt och samhället hade sparat massvis med pengar.
Här kunde kanske mitt yrkesverksamma liv ha slutat, men som tur var blev jag bättre och om det tänkte jag berätta i ett annat inlägg. Detta har blivit långt nog ändå.
Dagens lästips hittas i Läkartidningen: Svårt sjuka patienter trakasseras (av försäkringskassan).
Läs även kommentarerna. Här är utdrag från en kommentar:
Många gånger finner jag att FMR skriver enligt, som det verkar, Standardformulär 1A: ”Enligt min bedömning är patientens arbetsförmåga inte nedsatt till minst en fjärdedel.”. Detta har skrivits många gånger, till och med rörande en patient som låg medvetslös på intensivvårdsavdelning efter allvarlig trafikolycka.
Man upphör inte att förvånas! Här är ytterligare en kommentar:
Att sedan många handläggare är förfärande okunniga i sakförhållandena kan jag bara hålla med om. Inte minst när det gäller psykiatriska tillstånd, där många handläggare uppenbarligen inte förstår att ett psykiskt svikttillstånd påverkar hela personligheten, kognitiva förmågor mm.
Många av mina patienter har på grund av sin sjukdom svårt att orka med krånglet med FK, än mer än de som enbart har en somatisk sjukdom. Och hur de här nya riktlinjerna för sjukskrivningar ska drabba några av mina patienter, det vågar jag knappt tänka på.
Vad som skall hända med folk som faktiskt inte orkar kämpa och protestera mot beslut är svårt att tänka på. De som redan har det psykiskt svårt hamnar i ett nattsvart mörker - kanske så nattsvart att regeringen cyniskt tjänar mer pengar när dessa människor väljer att avsluta sina liv? Eller, så blir det bara dyrare när de blir så psykiskt sjuka att de måste läggas in på psykiatrisk klinik (och DÅ kanske de kan få ersättning om det bedöms bestå för evigt, eller…?)
Själv är jag än så länge för psykiskt frisk för att hamna inom psykiatrin, men det känns som min resa däråt har börjat p g a den rävsax man känner att man sitter i. Dålig grundhälsa, varsel och hot om arbetslöshet och oro för om man skall få förlängd sjukersättning eller ej.
Mitt grundproblem var inte psykiskt, men just nu går definitivt min depression åt fel håll. Till väldigt stor del skyller jag min försämrade hälsa på regeringens sjukförsäkringsregler! Kontraproduktivt, eller hur?
Jag hoppas att de som ringer Försäkringskassan inser att de talar med vanliga människor som under pressade förhållanden försöker göra sitt jobb. Felet är (för det mesta) inte handläggarens, utan ledningens och regeringens ansvar. Förutsättningarna finns helt enkelt inte! Det vore däremot illa om fler av personalen säger upp sig eller blir sjukskrivna p g a den urusla arbetsituationen.
DittochDatt bloggen drivs stolt med
WordPress
Inlägg (RSS)
och Kommentarer (RSS).