Det här med att granska de sjuka är inget nytt som Alliansen kommit på. Det fanns även med vår förra regering. Jag tycker definitivt inte heller att det är fel att man prövar de sjukas arbetsförmåga. Många gånger kanske sjuka, med rätt stöd och hjälp, kan mer än de själva tror. Vad jag vänder mig emot är misstänkliggörandet och det allt tuffare klimatet och kraven på sjuka. Att det dessutom saknas en vettig plan för de som inte hinner bli friska inom regeringens normtider är horribelt. Vad skall folk leva på?
Så här gick det till när försäkringskassan bestämde sig för att min arbetsförmåga för några år sedan skulle prövas:
Försäkringskassan hade fått resurser för ett projekt som hade till mål att försöka få tillbaka långtidssjukskrivna till arbetslivet. Jag blev kontaktad och kallad till möte av en handläggare som hade till uppgift att hitta lämpliga kandidater. (Ser ni, även Socialdemokraterna ville ha tillbaka människor.) Innan detta möte hade jag haft turen att alltid bli bra bemött och aldrig ifrågasatt, men denna handläggare trodde definitivt inte på att jag inte skulle kunna jobba. Den fånigaste frågan jag fick handlade om hur min familj skulle “drabbas” om jag började jobba igen. Den underförstådda, men tydliga, innebörden var att jag skulle ha gått hemma som en betald (av skattebetalarna), matlagande, bullbakande, myspysmamma som ägnade massvis av tid till att pyssla med barn och hushåll. Om jag började jobba skulle naturligtvis resten av familjen tycka detta var hemskt eftersom den fenomenala service de vant sig vid skulle bli lidande hemma, eller…?
Hon hade nog svårt att förstå när jag sa att både min man och framför allt min äldsta dotter skulle bli överlyckliga om jag blev såpass frisk (och “normal” enligt dottern sätt att se det) så att jag kunde börja jobba som alla andra kompisars mammor gjorde. Illusionen hon hade om mig som den perfekta mamman och hemmafrun kunde inte varit mer fel. Hemmet var kaos. Ofta låg jag till sängs när barnen kom från skolan och min man fick laga maten och städa utöver sitt vanliga arbete. Många gånger var ett vanligt föräldramöte mer än vad jag kunde klara av.
Nåja, det beslutades i alla fall att jag skulle utredas under 5 dagar på Försäkringsmedicinskt Centrum. Jag fasade väldigt för detta eftersom jag hade hört att schemat var tufft och jag var väl medveten om mina egna begränsade möjligheter. I princip skulle det vara på heltid åtminstone de två första dagarna, men jag hade ju inget att välja på.
Försäkringsmedicinskt Centrum
Första dagen på utredningen fick jag tala med en massa personer. Psykolog, arbetsterapeut, arbetsmarknadskonsulent, sjukgymnast och socionom och även om jag var trött gick det totalt sätt hyfsat bra. Jag var i och för sig väldigt osocial gentemot de andra deltagarna som också genomgick utredning eftersom mitt sätt att klara av och orka var att “gå in i mig själv” mellan mötena.
Andra dagen skulle vi göra arbetsprov. När jag vaknade (eller försökte vakna) på morgonen var jag helt slut. Min man fick precis som första dagen skjutsa mig eftersom jag var helt oförmögen att köra bil. Första arbetsprovet bestod i att vi skulle tillverka och häfta in någon slags mappar. Efter ungefär 10 minuter av den gemensamma genomgången kom arbetsterapeuten fram till mig och frågade om jag behövde avbryta. Han såg hur bedrövligt dåligt jag mådde och tog med mig till ett vilorum. Där slocknade jag i två timmar. Därefter försökte jag återgå till arbetsprovet. Det var då lika bra att försöka gå över direkt till nästa moment som var fakturaregistrering. Allt som har med datorer att göra har alltid varit mitt område, så det gick jättebra… i 10 minuter….! Därefter blev jag bara sittande, stirrande med tom blick in i skärmen! Det var bara att avbryta även det arbetsprovet. Eftersom vilorummet nu var upptaget av en annan stackars utmattad sjukskriven, blev det en allmän soffa som blev min viloplats för ytterligare ett par timmars sömn!
Sådär förflöt veckan och mina minnen av vad som hände och sas är totalt sett ganska dimmiga. Vad jag kommer ihåg är hur dåligt jag mådde, både innan, under och efter denna utredning. Att jag gick ner 3 kilo under denna vecka och att de yrkesmänniskor jag träffade naturligtvis, och tack och lov, kom fram till att min arbetsförmåga var helt nedsatt. Vad jag också vet är att utredningen var jättedyr. Vi talar många 10 000-lappar för bara mig, om det inte till och med rörde sig om 100 000-lappar! Detta alldeles i onödan. Tänk om jag hade blivit betrodd innan utredningen och de istället hade kunnat satsa dessa pengar på någon som hade förutsättningarna att komma tillbaka. Då hade jag sluppit må så dåligt och samhället hade sparat massvis med pengar.
Här kunde kanske mitt yrkesverksamma liv ha slutat, men som tur var blev jag bättre och om det tänkte jag berätta i ett annat inlägg. Detta har blivit långt nog ändå. 
