Arkiv för kategori ‘samhälle’

Tydligare kan moderaterna inte bli

måndag, 25 januari, 2010

Vill bara kort sälla mig till övriga bloggvärdens avsky inför det lågvattenmärke Gunnar Axén och Helena Rivière passerar idag på Aftonbladet när de går in med full kraft går in och attackerar och hånar sjuka Alexandra.

Större delen av tiden gör moderaterna med herr Axén i spetsen (undrar var Husmark-Pehrsson håller hus?) stora ansträngningar att påskina att “rehabiliteringskedjan” är till för de sjukas skull. Men här faller fasaden och deras verklighetssyn på sjuka blir tydlig. Den där den stora mängden sjuka tros vara lata simulanter som måste tas i örat för att “friskna till”.

Nu återgår jag till min sjukdvala. Hmmmm…. “simulantdvala” kanske det skall stå…. och återkommer hit till bloggen om kortare eller längre tid när jag fått huvudet ovanför vattenytan igen. För mina kära bloggvänner vars bloggar jag följer vill jag bara tillägga att jag följer era bloggförehavanden med intresse även om jag inte så ofta hittar ordning i hjärnan för att kommentera i dagsläget. Tack för era kommentarer!

Uppdatering: Måste bara nämna den häpnadsväckande kommentaren/lögnen/okunskapen från Rivière efter reaktionerna på artikeln:
“Det är Försäkringskassan som bedömer att hon har arbetsförmåga. Det anmärkningsvärda är att det ska vara så självklart att man ska ha sin försörjning från försäkringen fast man är arbetsför. “
Nej, Försäkringskassan bedömer INTE att hon har arbetsförmåga men hennes dagar är SLUT!!!

(Liksom mina är på måndag nästa vecka…)

Sjuk löper större risk att dö än frisk

torsdag, 14 januari, 2010

Detta borde inte vara någon överraskning för de flesta, eller?

Läser på Expressens ledarblogg att “Unga förtidspensionärer löper sju gånger så stor risk att dö i förtid än jämnåriga arbetande“.

Jaha…? Är detta för att de är förtidspensionerade eller för att de är sjuka måntro???

Om vi jämför en cancersjuk arbetande person med en frisk icke-arbetande person, hur ser statistiken ut då tro? Kan det vara så att den cancersjuka fortfarande löper större risk att dö än den friske oavsett arbetsstatus???

Man kan använda statistik till mycket, men för att vara användbar (förutom för politiska syften) bör man ta reda på vad som är kärnan i den.

Arbete är bra för den som kan och orkar. Det kan definitivt ge människor bättre självförtroende och starkare psyke, men det är ingen universallösning som gör sjuka människor odödliga - eller ens friska!

Undrar om Christina Husmark Pehrsson förstår?

torsdag, 26 mars, 2009

Undrar om hon förstår hur det är att vara sjuk och bli betraktad som lat och fuskare?

Undrar om Christina Husmark Pehrsson förstår hur det känns att bli misstrodd av Försäkringskassa och myndigheter?

Förstår hon hur det känns att vara sjuk och behöva oroa sig för om man ens är berättigad till ersättning för den tid man redan varit hemma?

Kan hon förstå hur en psykiskt sjuk människa reagerar på att få avslag av Försäkringskassan och själv utan hjälp behöva vara tvungen att slåss för att få rätt mot myndigheterna?

Kan Christina Husmark Pehrsson förstå hur det känns att vara sjuk och behöva oroa sig för att behöva sälja sin bil och sitt hem och leva upp dessa sista besparingar innan man eventuellt kan vara berättigad till ett minimalt socialbidrag?

Undrar om hon förstår att utslagning och utanförskap kommer att öka? Att självmord bland sjuka och psykiskt labila med all sannolikhet också kommer att öka och att desperata människor gör desperata saker?

Undrar om hon förstår något över huvud taget…?

Minska utanförskapet - Alliansens största lögn

tisdag, 17 mars, 2009

Alliansen har hela tiden påtalat att deras mål är att minska utanförskapet, driva jobblinjen och se till att fler människor kommer med i “gemenskapen”. Den senaste tiden händelser gör att man kan tro att de gjort ett stort misstag i beräkningarna eftersom utanförskapet istället ökar. Klyftorna mellan olika samhällsgrupper blir till raviner och utanförskapen permanentas. Man kan som sagt tro att detta var “en miss i beräkningen”, tills man läser Fredrik Reinfeldts “Det sovande folket”. Då inser man med otäck klarsynthet att det var precis det här de hade planerat hela tiden!

Här är beviset på att vår kära stadsminister ser de flesta som fuskare:

Men att få ut mesta möjliga bostadsbidrag, allrahelst via att skaffa sig en skenlägenhet under värnplikten, eller att skriva upp sin lön för att få ut högre föräldraförsäkring, eller försöka få ut arbetslöshetsunderstöd men samtidigt arbeta svart, är accepterade sätt att bidragsfuska. Du får en generation av fuskare, som smart anpassar sig till bidragssystemen.

Och här dras riktlinjer upp för att få oss fuskare att vakna:

För att väcka det sovande folket krävs mer än så. Moderaterna måste våga utmana och även rikta sig direkt till medborgarna för att framföra kritik. Alla människor är alltså inte ofelbara utan vissa beteenden är klart oönskade. Det måste man våga stå för om väljarna skall fås att förstå att även de måste ändra sig för att det civila samhället skall fungera.

 Nedanstående ger ju onda aningar att det som händer nu bara är början. Ersättningar för sjukförsäkringar och trygghetspensioner kommer säkert att ytterligare sänkas om Moderaterna får hållas. Vi får börja göra som de fattiga i U-länderna. Se till att skaffa många barn som kan försörja oss när vi blir gamla. Frågan är bara hur vi skall kunna sörja för barnens försörjning under uppväxten med Moderaternas politik? Gissar att den dolda agendan är att skolan också skall bekostas av den enskilde i förlängningen så att klyftorna blir ännu större?

Strävan efter självständighet gör att medborgaren för egen del ser till att vara dels ekonomiskt oberoende men också kapabel att själv och i sin nära omgivning sörja för sin egen omvårdnad vid sjukdom och ålderdom.

Här ytterligare exempel på människors “ohyfsade inställning” att sno andras pengar:

Värre blir det med dem som förutsätter omhändertagande av någon annan men som ändå förnekar behovet av egna normer. Det blir en grupp människor som förutsätter att de skall försörjas av andra, att de skall få bidrag och att varje gång de saknar något så är det deras uppgift att peka ut vem de vill att man skall ta ifrån för att ge till dem själva. De nås inte av budskap som utgår från att de har ett eget ansvar.

Den slutgiltiga bekräftelsen på att alla försämringar var planerade och inte bara “otur när de tänkte” som jag i min naivitet trott kommer här:

De som lever på bidrag eller är ovilliga att acceptera erbjudna arbeten skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras.
 

Suck, jag trodde faktiskt att det här med att man inte kan få sjukförsäkring mer än 1,5 år var en miss vid beslutsfattandet men det är nog så att Moderaternas tålamod tar slut där. Jag trodde att jag stod någonstans i mitten politiskt men inser att jag inte kan stå kvar mitt i ravinen som håller på att skapas mellan blocken. Valet blir plötsligt så självklart. Jag hoppar åt VÄNSTER!!!!!!!!!!!

Och alla ni som nu blir utförsäkrade. FÖRLÅT, för mitt dumma, dumma, dumma val att rösta på Centern i förra valet! Jag är DJUPT ångerfull och besviken!

Upprörande!

söndag, 15 mars, 2009

I Aftonbladet, DN och SvD idag står att Moderaterna är starkare än på länge! Enligt valforskaren Sören Holmberg skapar “yttre hot inre enighet” och därmed tror han att Finanskrisen kan vara en orsak till Moderaternas framgång.
Detta kanske är delvis sant, men jag tror att detta “yttre hot” som gör Moderaterna starka inte i första hand är finanskrisen och inte heller ett verkligt yttre hot, utan en otäck propagandakampanj som gör sjuka, svaga och invandrare till ett “yttre hot” och rättfärdigar att man överger och kastar ut dessa i kylan för att istället ge till de starka i samhället.

På vilket sätt har man blåst upp detta “yttre hot”? Jo, först talar man om bidragsfuskare och någon slags moraliskt förfall som gör att människor hellre lever på bidrag än tar ett riktigt jobb. Innebörden i tal och gärningar talar också om att trygghetssystem försoffar människor och att man därmed genom att tvinga folk till jobb gör dessa “svaga” människor en god gärning.

Därmed har man ur ett moderat perspektiv vunnit en mängd saker:

  1. Man kan minimera den obehagliga motståndaren kallad “empati”, eftersom man intalat folk att de som lever på bidrag bara fuskar och egentligen inte behöver några bidrag. Därmed förtjänar dessa människor bara förakt - ingen empati. Friska människor (förlåt, “icke fuskande” människor…) behöver därför inte ha dåligt samvete för att denna andra grupp hamnar utanför systemet.
  2. De som ändå inte lyckas “ta sig i kragen” och “rycka upp sig” av de sjuka (hmm, förlåt… fuskande var det ja…) hamnar utanför sjukförsäkringssiffrorna och vips så kan sjukstatistiken förbättras.
  3. Kostnaderna för sjukförsäkringen minskar.
  4. De som redan har, får mer och tycker naturligtvis att Moderaterna är ett utmärkt val.
  5. Moderaterna tar itu med “det utbredda fusket” (visserligen skapat av moderaternas propaganda, men, so what?).

reinfeldt

Jag har faktiskt tidigare tyckt att denna man haft vissa sympatiska drag, men nu känner jag mig bara ilsk när jag ser hans leende nuna.

Fy bubblan, för denna otäcka taktik att sprida generaliserade lögner för att sedan kunna genomföra regler som lämnar sjuka människor helt utan ersättning om de inte har den goda smaken att bli friska i tid!

Trött och ont nu

onsdag, 4 mars, 2009

…men jag hade i alla fall ett väldigt givande möte med Kristallina på Gustaf Adolfs Torg idag. :)

Vi bytte erfarenheter och idéer och talade om arbetsförmåga, smärta, utbrändhet, politik, regeringen, försäkringskassan, sjukvården, rehabilitering, Reinfeldt, Husmark-Pehrsson, m fl och m m.

Ja, det är inte klokt vad mycket det finns att förskräckas över och prata om när man träffar folk som befinner sig i motsvarande situation. Synd att vi inte blev fler idag, men kanske nästa gång i början på april? Information om vad som kommer att hända och planeras då, kommer att postas här på bloggen. Meddela gärna om du har lust att hänga på eller har några idéer.

Arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring i samma!

lördag, 28 februari, 2009

Miljöpartiet har ett förslag som går ut på att arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen skall slås ihop. Jag tycker det är ett utmärkt förslag. Då slipper människor ramla mellan stolarna för att de är för friska för att få sjukersättning men för sjuka för att arbeta.

När allt kommer omkring är ju arbetsgivarna är väldigt skeptiska till att anställa sjukskrivna. Generellt gäller ju naturligtvis att arbetslösa inte är tillräckligt gångbara på arbetsmarknaden. Detta kan t ex bero på fel/otillräcklig utbildning eller sjukdom och ohälsa. Beroende på grundorsaken behövs naturligtvis olika åtgärder, men samhället har ett ansvar att ställa upp med de åtgärder som var och en behöver för att bli anställningsbara. Kan inte samhället erbjuda dessa åtgärder så har det istället ansvar för att ge en skälig ersättning.

Naturligtvis har även den enskilde ett ansvar att ta emot och aktivt delta i sådana relevanta åtgärder, men jag råkar tro att de allra flesta faktiskt vill jobba och göra rätt för sig. Om de inte vill har det nog ofta med bristande självförtroende att göra. I dessa fall är ju samhällets uppgift att stärka denna människa via coachning eller terapi istället.

Hur kan något enkelt vara så svårt?

tisdag, 13 januari, 2009

Igår började jag jobba igen efter att ha varit hemma sedan före jul. Egentligen skulle jag börjat måndagen tidigare, men min hälsa har helt enkelt varit för dålig. Jag hade hoppats att ytterligare en vecka skulle bättra på tillståndet, men njaa, jag kan inte se någon ihållande förändring mot det bättre. Koncentrationsförmågan och fokus var nära noll och jag gick hem tidigare och la mig och sov ett par timmar.

Därefter satte jag på TVn och fastnade framför ett otroligt bra program om vuxna med lässvårigheter. När jag såg hur de kämpade för att läsa och förstå även enkla ord rörde det mig till tårar. (Efter misslyckandet på jobbet var jag nog lite extra känslig igår…)

Jag har absolut inte dyslexi och för mig är det ofattbart hur det kan vara så svårt att läsa, trots att man försöker gång på gång. Men ändå kändes deras kamp, frustration och mindervärdighetskomplex så otroligt bekant! Att inte klara av sådant som för vanliga människor är självklart. Att lägga all kraft på att kämpa för att göra de allra minsta framsteg och ändå ses som dum eller lat av samhället och människor runt omkring. Dessa människor var varken dumma eller lata, de hade bara ett dyslexihandikapp. På samma sätt är inte heller jag eller andra sjuka och sjukskrivna dumma eller lata. Vi klarar bara inte alltid av att leva upp till samhällets normalnorm och blir många gånger bemötta med misstro båda av andra, men kanske allra värst av oss själva.

Detta är antagligen omöjligt för någon som inte är, eller har varit med om liknande problem att förstå.