Den senaste tiden känns det som om jag från fler och fler håll får “goda råd” om att ge upp min karriärdröm inom IT. I förra veckan kom till slut ett erbjudande till mig om avgångsvederlag från min arbetsgivare. Jag klarade mig undan i varselförhandlingarna, men visste nog att detta förr eller senare skulle komma nu när jag blivit försämrad igen.
Idag var jag hos läkaren eftersom jag ville att vi skulle ta nya blodprov eftersom min feber har börjat komma tillbaka allt oftare. Visserligen hittade läkarna ingenting när de gjorde utredningar förra gången, men eftersom det är mer än 4 år sedan jag ens tog ett blodprov över huvudtaget, tyckte jag det kunde vara dags att kolla så att inget nytt har dykt upp eller visat sig. Feber borde ju tyda på att något är fel i kroppen kan man tycka och jodå, hon skulle fundera och läsa journalen så skulle jag komma tillbaka och ta lämpliga prover på fredag. Nåväl, erbjudandet jag fått om avgångsvederlag kom upp och läkaren tyckte att det kanske kunde vara en möjlighet att starta på något nytt och prova något “enklare”!
Alltså, jag tycker hon är väldigt duktig som läkare, men när hon föreslog som exempel att sitta i snabbköpskassan så kände jag att just i detta, när det gäller hur och när mina problem yttrar sig så förstod hon mig inte alls. Det är inte komplicerade eller ens tankekrävande uppgifter jag har svårt för, det är röriga uppgifter, situationer och miljöer. Jag kan inte tänka mig ett mer “rörigt” jobb än att sitta i en kassa med ett berg av varor framför mig och en kö som bara växer av stressade kunder. Snabbköp över huvudtaget gör mig förvirrad. Vid lördagens handling (jag brukar aldrig handla på lördagar eftersom det är för mycket folk, men denna gång hade jag inget val) så tillbringade jag utan överdrift minst 1 timme bara på att leta efter var jag ställt ifrån mig kundvagnen mellan varven.
Hon menade nog väl, men jag skulle aldrig klara detta, och det är inget jag bara tror, utan precis detta blev väldigt uppenbart när jag skulle hjälpa till idéellt för mina barns sportklubb och stå i kassan och sälja biljetter. Det gick hyfsat om jag fick jämna pengar och bara kunde lämna en biljett tillbaka i stället, men om jag skulle ge växel eller om någon började prata om något med mig så blev det genast för rörigt och jag tappade bort mig helt. Visste inte om jag fått pengar, gett biljetten eller hur mycket som skulle ges tillbaka…
Så, hur mycket är det egentligen värt i pengar att ge upp sin dröm om att jobba med det man tycker om och är bra på? Jag vet att det inte är jobbet i sig som är för svårt, bara röran runt omkring.
Just nu vet jag varken ut eller in och känner mig väldigt förvirrad och besviken. Skall jag acceptera och förhandla mig fram till ett bra avgångsvederlag och hur mycket pengar är förlorad framtidstro värt???
