… i sjukförsäkringsfrågan och kontakten med Försäkringskassan har åtminstone inte jag lärt mig ännu.
Mycket har hänt de senaste månaderna och mycket har upprört mig, men orken och förmågan att formulera och skriva ner detta har inte infunnit sig.
Eller, kanske är det snarare så att inget har hänt? När jag ser tillbaka på senaste året sedan mina dagar med 50% tidsbegränsad sjukersättning tog slut och jag via regeringens reform blev utslängd eller “omhändertagen” beroende på hur man ser det så känns det som om jag står och stampar på precis samma ställe. Det är fortfarande samma tröstlösa kamp och kraften och energin som går åt till att ständigt ifrågasättas har lett till ett flertal försämringstillstånd som förändrat min halva sjukskrivning till 100%. Företagsstart är fortfarande bara att glömma med dessa osäkra förutsättningar och jag väntar med bävan på att jag skall se min unika affärsidé genomförd av någon annan innan jag ens hunnit starta!
Kanske att jag egentligen borde se mig som lyckligt lottad som än så länge lyckats övertyga FK om att jag faktiskt har rätt till sjukpenning, men sisådär varannan månad är det dags för ett nytt läkarutlåtande, som i princip utan undantag alltid ifrågasatts av FK. Brev har skickats och läkare har fått lägga ytterligare tid på att förklara och komplettera tidigare intyg, trots att det numera även finns ett specialistutlåtande, utfärdat på FKs beställning, som intygar att prognosen för tillståndet är livslång. Ändå behöver FK kompletteringar på ett intyg utfärdat två månader senare för att inte slänga ut mig ur försäkringen och betrakta mig som 100% arbetsför. Snacka om resursslöseri och snacka om otrygghet!
Jag skrev i ett tidigare inlägg om just detta specialistläkarintyg och att min avsikt var att använda det vid omprövning för avslaget jag fått på min ansökan om varaktig sjukersättning. Avslagen har jag ju fått just med avseende på att det inte kunde styrkas att arbetsförmågan var livslångt nedsatt. Som den obotliga optimist jag någonstans alltid är så trodde jag att NU, NU skulle det lösa sig för mig. Visst vet jag att många har problem att få igenom sjukersättning, men det här kunde väl ändå inte FK avslå??? Gissa vad - FK avslog även omprövningen! Surprise… not! Men det märkliga är att nu har FK svängt om anledningen. Nu är inte problemet längre att arbetsförmågan inte är livslångt nedsatt. (eller, jo, kanske, om senaste läkarintyget inte säger precis rätt saker så har jag ju plötsligt blivit frisk förståss enligt FKs logik) Nu är problemet enligt FK istället att alla rehabiliteringsmöjligheter inte anses vara uttömda!!! Något som inte ens min handläggare riktigt förstår och inte jag heller, eftersom jag flera gånger erbjudit mig att arbetsträna eller bett att få gå med i den samverkan som AF och FK har men utan positiv respons från FK. Problemet är ju också att jag egentligen är för sjuk för att klara av ens 50%, så hur skall jag kunna prova att arbetsträna upp mot 75%? Klarar jag inte att arbetsträna upp mot 75% så är jag för sjuk för att arbetsträna och då är inte alla rehabiliteringsinsatser uttömda, återigen enligt FKs logik! Men, vem har sagt att man skall FÖRSTÅ sjukförsäkringsreglerna? Huvudsaken är ju att vi alla har blivit så väldigt mycket friskare sedan rehabiliteringskedjan infördes…
Nåja, jag fortsätter än så länge att stånga huvudet blodigt ett tag till. Jag har bestämt mig för att överklaga beslutet till förvaltningsrätten och därför tagit kontakt med jurist. Men billigt är det inte kan jag lova!
Medans jag står här och stångar mitt huvud i väggen funderar jag på om det är värt det? Så mycket förlorade pengar. Så mycket förlorad ork och energi och så mycket sämre livskvalitet för mig och min familj p g a all denna oro och otrygghet. I bästa fall lyckas jag vinna i förvaltningsrätten och kommer då att må mycket bättre. Om max tre år, då en obligatoriska utredning av (den livslångt nedsatta) arbetsförmågan skall göras, kommer jag därför antagligen att vara i bättre form. Enligt nya reglerna räcker en “förbättrad arbetsförmåga” jämfört med som tidigare “väsentligt förbättrad arbetsförmåga” för att sjukersättningen skall kunna dras in eller minskas. Risken är alltså stor att om jag p g a minskad oro får ett fungerande liv med lite livskvalitet igen så kommer denna ersättning att återigen dras in, vilket på nytt kommer att leda till försämrat hälsotillstånd och “here we go again…”
Nej, jag får allt oftare känslan att jag inte orkar hålla på med detta längre. Gång på gång är jag beredd att släppa taget om sjukförsäkringen bara för att få lite sinnesro, stabilitet och kunna må liiiite bättre. Samtidigt vet jag att om jag släpper nu ger jag även upp tanken på min egen självständighet och blir ekonomiskt beroende av min man fram till pensionsåldern (och kanske ännu längre). Om han behagar behålla mig vill säga, om inte är det stor risk att man blir hemlös också eftersom man inte kan få lägenhet utan inkomst. Eventuellt återinträde i sjukförsäkringen med framtida sjukinkomster kommer inte baseras på samma inkomstunderlag som nu utan på de ersättningar jag haft från sjukförsäkringen de senare åren. Det blir inte mycket. Släpper jag nu kommer jag även bli ytterligare en siffra i alliansens vackra sjukförsäkringsstatistik där reformen har “hjälpt 100 000 tillbaka till arbete” som några moderater rent lögnaktigt uttryckte det i någon debattartikel för ett par veckor sedan. Den segern är jag ännu inte beredd att ge dem! Det får allt bli att kämpa för min rätt ett tag till - även om jag stångar mig blodig i ansträngningen!
