Äntligen börjar högre och högre röster höras från dem som säger sig värna om de svaga - kyrkan.
Får se om även biskopar och präster vågar haka på i detta politiskt känsliga ämne.
Läs även om diakonernas upprop här.
Arkiv för kategori ‘sjukförsäkringen’
Diakoner protesterar mot sjukförsäkringen
torsdag, 10 februari, 2011Konsten att inte stånga sitt huvud blodigt…
onsdag, 12 januari, 2011… i sjukförsäkringsfrågan och kontakten med Försäkringskassan har åtminstone inte jag lärt mig ännu.
Mycket har hänt de senaste månaderna och mycket har upprört mig, men orken och förmågan att formulera och skriva ner detta har inte infunnit sig.
Eller, kanske är det snarare så att inget har hänt? När jag ser tillbaka på senaste året sedan mina dagar med 50% tidsbegränsad sjukersättning tog slut och jag via regeringens reform blev utslängd eller “omhändertagen” beroende på hur man ser det så känns det som om jag står och stampar på precis samma ställe. Det är fortfarande samma tröstlösa kamp och kraften och energin som går åt till att ständigt ifrågasättas har lett till ett flertal försämringstillstånd som förändrat min halva sjukskrivning till 100%. Företagsstart är fortfarande bara att glömma med dessa osäkra förutsättningar och jag väntar med bävan på att jag skall se min unika affärsidé genomförd av någon annan innan jag ens hunnit starta!
Kanske att jag egentligen borde se mig som lyckligt lottad som än så länge lyckats övertyga FK om att jag faktiskt har rätt till sjukpenning, men sisådär varannan månad är det dags för ett nytt läkarutlåtande, som i princip utan undantag alltid ifrågasatts av FK. Brev har skickats och läkare har fått lägga ytterligare tid på att förklara och komplettera tidigare intyg, trots att det numera även finns ett specialistutlåtande, utfärdat på FKs beställning, som intygar att prognosen för tillståndet är livslång. Ändå behöver FK kompletteringar på ett intyg utfärdat två månader senare för att inte slänga ut mig ur försäkringen och betrakta mig som 100% arbetsför. Snacka om resursslöseri och snacka om otrygghet!
Jag skrev i ett tidigare inlägg om just detta specialistläkarintyg och att min avsikt var att använda det vid omprövning för avslaget jag fått på min ansökan om varaktig sjukersättning. Avslagen har jag ju fått just med avseende på att det inte kunde styrkas att arbetsförmågan var livslångt nedsatt. Som den obotliga optimist jag någonstans alltid är så trodde jag att NU, NU skulle det lösa sig för mig. Visst vet jag att många har problem att få igenom sjukersättning, men det här kunde väl ändå inte FK avslå??? Gissa vad - FK avslog även omprövningen! Surprise… not! Men det märkliga är att nu har FK svängt om anledningen. Nu är inte problemet längre att arbetsförmågan inte är livslångt nedsatt. (eller, jo, kanske, om senaste läkarintyget inte säger precis rätt saker så har jag ju plötsligt blivit frisk förståss enligt FKs logik) Nu är problemet enligt FK istället att alla rehabiliteringsmöjligheter inte anses vara uttömda!!! Något som inte ens min handläggare riktigt förstår och inte jag heller, eftersom jag flera gånger erbjudit mig att arbetsträna eller bett att få gå med i den samverkan som AF och FK har men utan positiv respons från FK. Problemet är ju också att jag egentligen är för sjuk för att klara av ens 50%, så hur skall jag kunna prova att arbetsträna upp mot 75%? Klarar jag inte att arbetsträna upp mot 75% så är jag för sjuk för att arbetsträna och då är inte alla rehabiliteringsinsatser uttömda, återigen enligt FKs logik! Men, vem har sagt att man skall FÖRSTÅ sjukförsäkringsreglerna? Huvudsaken är ju att vi alla har blivit så väldigt mycket friskare sedan rehabiliteringskedjan infördes…
Nåja, jag fortsätter än så länge att stånga huvudet blodigt ett tag till. Jag har bestämt mig för att överklaga beslutet till förvaltningsrätten och därför tagit kontakt med jurist. Men billigt är det inte kan jag lova!
Medans jag står här och stångar mitt huvud i väggen funderar jag på om det är värt det? Så mycket förlorade pengar. Så mycket förlorad ork och energi och så mycket sämre livskvalitet för mig och min familj p g a all denna oro och otrygghet. I bästa fall lyckas jag vinna i förvaltningsrätten och kommer då att må mycket bättre. Om max tre år, då en obligatoriska utredning av (den livslångt nedsatta) arbetsförmågan skall göras, kommer jag därför antagligen att vara i bättre form. Enligt nya reglerna räcker en “förbättrad arbetsförmåga” jämfört med som tidigare “väsentligt förbättrad arbetsförmåga” för att sjukersättningen skall kunna dras in eller minskas. Risken är alltså stor att om jag p g a minskad oro får ett fungerande liv med lite livskvalitet igen så kommer denna ersättning att återigen dras in, vilket på nytt kommer att leda till försämrat hälsotillstånd och “here we go again…”
Nej, jag får allt oftare känslan att jag inte orkar hålla på med detta längre. Gång på gång är jag beredd att släppa taget om sjukförsäkringen bara för att få lite sinnesro, stabilitet och kunna må liiiite bättre. Samtidigt vet jag att om jag släpper nu ger jag även upp tanken på min egen självständighet och blir ekonomiskt beroende av min man fram till pensionsåldern (och kanske ännu längre). Om han behagar behålla mig vill säga, om inte är det stor risk att man blir hemlös också eftersom man inte kan få lägenhet utan inkomst. Eventuellt återinträde i sjukförsäkringen med framtida sjukinkomster kommer inte baseras på samma inkomstunderlag som nu utan på de ersättningar jag haft från sjukförsäkringen de senare åren. Det blir inte mycket. Släpper jag nu kommer jag även bli ytterligare en siffra i alliansens vackra sjukförsäkringsstatistik där reformen har “hjälpt 100 000 tillbaka till arbete” som några moderater rent lögnaktigt uttryckte det i någon debattartikel för ett par veckor sedan. Den segern är jag ännu inte beredd att ge dem! Det får allt bli att kämpa för min rätt ett tag till - även om jag stångar mig blodig i ansträngningen!
Sjukförsäkringen och allvarlig sjukdom
torsdag, 10 juni, 2010Vi har väl alla hört Cristina Husmark-Pehrsson, Gunnar Axén, Fredrik Reinfeldt m fl, m fl allianspolitiker säga att “är man allvarligt sjuk skall man självklart vara kvar i sjukförsäkringen”.
Nu har Socialstyrelsen gått ut med definition på vad “allvarligt sjuk” innebär för att man skall kunna få vara sjukskriven mer än 364 dagar:
Socialstyrelsen slår fast fem kriterier för allvarlig sjukdom eller skada:
Ett väl avgränsat sjukdomstillstånd eller skada, som förväntas kvarstå i minst sex månader trots adekvat vård och behandling
samt
Mycket omfattande funktionsnedsättning, så att man behöver hjälp med t ex att äta, sköta personlig hygien och förflyttningeller
Betydande funktionsnedsättning som utgör stora aktivitetsbegränsningar och med sannolik risk för omfattande försämring, i riktning mot vad som anges i punkt 2eller
Efter minst sex månaders sjukdom/skada, fortsatt behov av omfattande och krävande vård och behandling. Med ”omfattande” avses behandling som är frekvent, medför långvarig vård vid vårdinrättning eller på annat sätt utgör ett stort engagemang för sjukvården. Med ”krävande” avses att behandlingen, bl.a. i form av biverkningar, medför betydande funktionsnedsättning för patienteneller
Betydande risk för död inom 5 år
Några exempel på sjukdomar/skador som är allvarliga enligt dessa kriterier är maligna tumörsjukdomar, svår HIV/AIDS, psykiska sjukdomar som schizofreni, svåra tvångssyndrom och svår ätstörning, kronisk njursvikt med dialysbehov och svår hjärtsvikt.
För att de som inryms inom ovanstående kategorier inte skall komma alltför lättvindigt undan lägger socialstyrelsen även till ett par brasklappar:
Det kan hända att någon av dessa sjukdomar längre fram inte längre betraktas som allvarliga, om nya behandlingsmetoder gör att sjukdomen får mindre allvarliga konsekvenser.
samt
Alla individer som har någon av ovanstående diagnoser behöver dock inte sakna arbetsförmåga. En mängd faktorer kopplade till miljö, hälso- och sjukvård och individens personliga förutsättningar avgör hur begränsande allvarlig sjukdom/skada är i det enskilda fallet. Varje bedömning görs utifrån den individuella situationen
Vill vi verkligen i 4 år till leva i ett Sverige och med en regering som sätter upp så stränga regler? (Numera de strängaste reglerna bland alla OECD-länder enligt regeringens egen utredare faktiskt)
Jag vill det definitivt inte och för mig är detta valets viktigaste fråga.
En fråga som i grunden handlar om vilket samhälle vi vill bygga för framtiden.
Känner mig som Pippi
fredag, 30 april, 2010I Aftonbladet idag läser jag en artikel som uppmanar oss att vara lite mer som Pippi.
Frågan om vad Pippi skulle göra blir en nyckel eller en dörröppnare som släpper ut ens inre bus, vilja eller längtan. Men det krävs mod för att förverkliga sina innersta drömmar.
Jodå, jag känner mig busig, har en stor vilja och längtan och har också Pippis rastlösa knasighet och grundglädje som bara längtar efter att få komma ut.
Men så inser jag att jag är sjuk, och har ansvar för en familj. Det är inte lätt att plocka ihop de ekonomiska spillrorna efter impulsiva beslut och börja om från misslyckanden när man har en kronisk sjukdom och vacklande hälsa. Det känns t o m dumdristigt och oansvarigt gentemot mina barn att riskera allt för att jag vill vara lite “busig”.
Jag kan inte som jag egentligen skulle vilja prova på det enda där det finns en liten möjlighet för mig att lyckas generera en deltidsinkomst - att starta eget. Eftersom jag aldrig kommer att orka mer än deltid innebär ett sådant beslut att jag kommer att förlora, eller drastiskt sänka den SGI jag har kvar. P g a sjukdomen kommer jag sedan aldrig kunna återställa min SGI igen. Ett försök är därmed detsamma som att frivilligt sänka och framigenom alltid försöka leva på deltidslön, alternativt sjukpenning baserad på deltidslön. Att satsa på eget innebär också att jag utförsäkras ur min kollektivavtalade sjukförsäkring och då förlorar tusenlappar varje månad för all framtid fram till 65 års åldern.
Nej, till alla som ansvarar för sjukförsäkringsreglerna säger jag därför: Ge mig och alla andra sjuka en livlina i form av ekonomisk grundtrygghet och jag skall med stor livsglädje testa mina möjligheter och ge mig ut i bungy jump i livet vid de tillfällen och så länge jag bara orkar!
Att ta grundtryggheten ifrån oss gör att vi måste försöka hålla oss fast vid det vi har med näbbar och klor och Pippi i mig blir deprimerad och bitter!
