DittochDatt bloggen

Upptäckte i lördags ett inte alls uppseendeväckande rött märke på benet. Hade inte alls funderat över det om det inte var så att jag bestämt vet att jag plockade bort en fästing precis just därifrån för någon månad sedan. Idag gick jag till vårdcentralen och det var det kortaste läkarbesök jag någonsin varit med om. Det tog max 30 sekunder totalt varav 3 sekunders undersökning så var pencilinen utskriven.

Nu hoppas jag att senaste tidens bakslag och trötthet kanske helt enkelt varit borrelians fel. Tänk vad skönt om jag blir piggare igen efter några dagars pencillinkur? Samtidigt gör detta mig lite bekymrad också. Som sagt, det var absolut inget konstigt med märket på benet. Det såg ut som ett vanligt (rött) blåmärke och med tanke på hur lätt jag får blåmärken så hade jag lätt missat det om jag inte kommit ihåg fästingen. Man har ju hört historier om hur borrelia orsakat kroniskt trötthetssyndrom och jag har ju haft ett antal fästingar som jag upptäckt under åren. Kanske har där även funnits sådana små rackare som jag inte upptäckt?

Kattunge var det också ja. Den förtjänar egentligen ett alldeles eget gulligt inlägg senare, men kan bara berätta att i går hittade en kattunge/ungkatt hem till oss. Den gav sig inte iväg och när vi öppnade dörren försökte den med alla medel att slinka in. Sedan stod den och jamade utanför dörren tills vi till slut inte kunde låta bli att släppa in den! Den hade inget halsband eller öronmärkning och med tanke på hur orädd och nyfiken den var har den antagligen helt enkelt smitit hemifrån och sedan inte hittat hem igen.

Den är urgullig, gosig, kontaktsökande, lekfull och nyfiken och underbar på alla vis, men ställer till lite oordning i familjens oskrivna regler tycker vår hund och våra två katter. Av hänsyn till våra andra katter har den dessutom fått ett eget rum och där gillar han INTE att bli lämnad ensam. Något han talar om högt och ljudligt. Jag har kontaktat polisen och satt upp lappar i området så nu hoppas jag att någon snart hör av sig, annars lär det bli jobbigt att inte låta den delta helt i familjen och sedan lär det väl bli gråt och tandagnisslan från åtminstone alla oss 3 tjejer i familjen om katten sedan skall lämna oss (och det intalar jag mig själv att den måste!) Detta är definitivt den typ av katt som är hur lätt som helst att fästa sig vid!

Denna veckan har varit väldigt upp och ner. Ett väldigt positivt besked i måndags att min tillfälliga sjukersättning nu äntligen godkänts för mina sista 6 månaderna kändes som en befrielse, och tisdagen och onsdagen gick jag på överväxel tack vare detta! Jag blev också väldigt avundsjuk på alla friska när jag kände att OJ, så mycket man kan få gjort på en dag när man är frisk och har energi. Plötsligt förstår jag hur svårt det antagligen är för friska människor att förstå hur bara uppgiften att handla mat och laga middagen kan vara för mycket för en sjuk människa för en hel dag.

I torsdags kom dock bakslaget tillsammans med en kraftig förkylning och nu är läget inte lika uppåt längre. Men, men, förkylningar kan alla drabbas av och jag hoppas att det “bara” är förkylningen som ställt till det och inget annat.

För den som undrar så har jag naturligtvis inte hört något från Gunnar Axén angående mitt mail jag skickade till honom för en vecka sedan. Självklart, för något tillfredsställande svar räknar jag inte med att han har att ge mig, trots löftet att “ingen kommer att ställas på bar backe”.

Hej Gunnar,
(Kopia skickad till övriga bakom debattartikeln publicerad på Aftonbladet den 18/9)

Jag ställde häromdagen en fråga som en kommentar på din blogg, men eftersom du ytterst sällan publicerar kommentarer (och inte heller min) ber jag dig besvara min fråga via mail istället.

Ni säger på Aftonbladets debattsida att den som är för sjuk för att delta i er kommande arbetslivsinriktade rehabilitering kommer att vara berättigade till sjukpeng.

Min fråga är då vad som händer med alla oss som kommer från tidbegränsad sjukersättning? Eftersom sjukpeng baseras på SGI och alla som haft sjukersättning har 0 kronor i SGI så har vi enligt dagens regelsystem inte rätt till sjukpeng, så vad kommer vår ersättning att bli eller baseras på?

Någon svarade mig att SGIn efter 3 månader räknas upp till a-kassenivån före sjukdomen. Är detta sant? Jag antar i så fall att det förutsätter att man orkar delta i programmet i 3 månader? Vad händer annars och vad skall man leva på de första 3 månaderna?

Tacksam för enkelt och rakt svar! Ni säger i debattartikeln att ni är tydliga med att ingen kommer att ställas på bar backe. Nu behöver jag veta i kronor vad jag kommer att ha i plånboken om mindre än 5 månader när mina 18 månaders förlängning är slut!

(mitt namn)

(Som personligen kan vittna om att rehabiliteringsgarantin inte fungerar. Berättar gärna mer om detta för den av er som är villig att lära något om verkligheten)

Att prioritera rätt är ett ständigt pyssel för alla människor i vårt moderna samhälle. Att få karriär, familj och fritid att gå ihop är inte lätt ens om man är frisk.

Som sjuk är uppgiften att prioritera ännu svårare eftersom orken är så begränsad. I mitt liv finns därför i princip bara plats för ett av nedan tre områden åt gången:
1. min familj
2. min framtida försörjning
3. kampen för “de sjukas upprättelse”

I och med att jag förlorade mitt jobb, blev 50% friskförklarad av FK fr o m nu på måndag, och den högst påtagliga risken att bli 100% friskförklarad fr o m januari nästa år har jag den senaste tiden prioriterat förberedelser för hur jag skulle kunna starta ett eget företag eftersom jag ser det som min enda möjlighet att kunna generera en inkomst till min försörjning. (Med mitt opålitliga och växlande hälsotillstånd är en vanlig anställning uteslutet). Detta har drabbat mina andra två prioriterade områden och det är jag hemskt ledsen för. Tack och lov har jag ändå för tillfället, efter omständigheterna, haft hyfsat bra och stabil hälsa.

Nu har prioriteringsläget förändrats igen. I och med “nyheterna” (som för oss sjuka egentligen inte är några överraskningar) att 50 000 sjuka riskerar att utförsäkras så tror jag att jag väljer att prioritera kampen för ett rättvisare sjukförsäkringssystem! Det kommer definitivt att missgynna min hälsa, eftersom jag aldrig mår bra av att bli arg och orolig, men jag känner att jag inte har något annat val just nu.

Morgondagens besök på AF får gå som det går. Jag får väl ta med mig en kudde och lägga mig på golvet och sova tills det är min tur.

Jag är på krigsstigen!
Vill du också hjälpa till så bli medlem i resurs.ning.com.

Igår var jag på begravning i en överfull kyrka med sörjande människor som undrade varför och hur detta kunde hända?

Jag har tack och lov inte varit på många begravningar i mitt liv och de jag varit på har varit en följd av naturligt åldrande. Jag hoppas detta var enda gången på en sisådär 30 år där jag behöver gå på begravning för någon yngre än jag.

För alla andra utom henne går dock livet vidare och nu tänker jag försöka lämna min tungsinthet bakom mig. Jag skall snart göra en bloggrunda bland mina favoritbloggar för att se vad ni haft för er de senaste veckorna.

Tillbaka hemma lite tidigare än beräknat efter en dryg veckas husvagnssemester. Resan kortades ned av en hemsk och oväntad begravning.

Detta är min personliga blogg och jag vill inte lämna ut personliga detaljer rörande andra i min närhet, men samma dag som vår resa påbörjades fick vi en chock. Vi satt i bilen när vi fick beskedet att livet plötsligt och abrupt förändrats för många människor i vår närhet p g a en katastrof i vår utökade släkt. Kvällen innan katastrofen inträffade hade våra familjer varit på samma kalas och skrattat och haft kul tillsammans med henne, hennes man och barn. Ett drygt dygn därefter var hon borta! I det ögonblicket förlorade en människa som kommit att betyda väldigt mycket för mig och min familj en dotter och två små barn förlorade samtidigt sin mor! Många, många fler är vi naturligtvis som sörjer och undrar hur det kunde hända.

Resan till vårt färdmål blev lång och tung med många extrastopp. Den omedelbara reaktionen var att vända hem direkt, men det hade inte tjänat något till. Nu fick barnen åtminstone en rimlig chans att komma bort och slippa tänka för mycket på detta obehagliga.

Döden är grym och det ger en påminnelse om hur skört livet är och hur viktigt det är att vi försöker ta tillvara på det vi har och vara rädda om varandra. I nuläget är det naturligtvis fruktansvärt svårt att se någonting “positivt” med det som hände. Trots det så kunde denna historia t o m slutat ännu värre med fler förlorade människoliv, däribland hennes barn.

Eftersom jag inte lyckades tända ett verkligt ljus utanför FK idag som jag planerat kommer här ett digitalt ljus istället. Detta tillsammans med en eminent beskrivning om syftet som jag “stulit” från en resursvän (Planerar att berätta mer om varför det inte blev något verkligt ljus i en annan bloggpost.)

Ljuständning utanför Försäkringskassan Tillägnad alla de sjuka som inte får sin sjukdom betraktad som just en sjukdom. Tillägnad alla de som inte fått sin utbetalning i tid. Tillägnad alla de som valde att sluta sitt liv. En manifestation arrangerad av nätverket RESURS – respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället Genomförs i hela Sverige den 26:e i varje månad. www.resurs.ning.com

Lyssnade precis på Korseld på Aftonbladet TV med Sven-Otto Littorin och ovanstående fras slog mig.

Jag vill arbeta och tror att jag skulle kunna arbeta på deltid under rätt förutsättningar. Frågar man en arbetsgivare är jag inte lika säker på att de skulle hålla med om att jag “kan” arbeta (eftersom de inte kan (eller vill) ge mig de förutsättningar jag skulle behöva för att det skulle kunna funka).

Frågan är vad FKs bedömning blir då? “Kan” jag arbeta - eller inte - om arbetsgivarnas synpunkt är att jag inte kan? Vem vill anställa mig? Har jag juridiskt rätt till sjukpeng eller inte? Jag vet inte?

Jag går för tillfället på utredning hos en psykolog för att försöka reda ut orsaken och förhoppningsvis hitta någon lösning på mina kognitiva problem. Det känns väldigt bra att någon äntligen tar “hela mig” på allvar och försöker hitta sätt att komma vidare.
Förra veckan gjorde jag “psykologernas intelligenstest” (nåja, det heter inte så, men är det test psykologerna använder för att mäta kognitiva förmågor). Resultatet visade att jag låg klart över medel jämfört med en frisk kontrollgrupp. Glädjande, men ack så frustrerande!

Varför kan jag inte hitta sätt att fungera i vardagen, så att jag kan använda denna kapacitet som finns där hos mig någonstans till något nyttigt? Jobbet har alltid varit otroligt viktigt för mig och jag känner mig allt annat än “intelligent” och nyttig just nu!

Efter några dagar inne i trötthetsdimman är det nu dags att rycka upp sig lite igen. Snart är det påsk, det skall handlas, städas och påskpyntas. Dessutom behöver jag åka in till stan med min dotter som måste ha nya kläder inför en dansuppvisning hon skall ha. Allt detta har blivit skjutet på den här veckan, så nu är det dags för nya tag och ett glatt humör