Detta skrev Veronica Palm igår:

Nu står det alltså klart att inte ens de mest sjuka kunde få sin ansökan om förlängd sjukpenning prövad. Reglerna trädde i kraft så kort efter beslut att de 15 700 personer som utförsäkrades vid årsskiftet inte kunde prövas för att få en förlängning. Dessutom fanns det redan hundratals ansökningar inne som överhuvudtaget inte behandlades. Löftet om individuella prövningar klingar falskt.

Så här skriver Gunnar Axén idag:

För de vars hälsa eller andra förutsättningar sätter stopp för rehabiliteringsarbetet finns fortfarande en möjlighet till förlängd sjukpenning eller förtidspension.

Herr Axén fortsätter sin vana trogen fortsätter att rabbla upp samma gamla mantran han brukar använda “långa passiva sjukskrivningar” = Sossepolitik “tidiga aktiva rehabiliteringsinsatser”=Moderat “å-vad-vi-är-duktiga”-politik. Bevisligen är det alltså också lögner som man kan se i hans senaste alster.

Genom den största satsningen som någonsin gjorts för långtidssjukskrivna får de nu ta del av individuellt anpassad rehabilitering med utgångspunkt i varje enskild persons möjligheter och hälsa.

Jo minsann, mina 20 minuters överlämningssamtal en vecka in i utförsäkringen och mitt första kartläggningssamtal som jag skall på imorgon, mer än halvtid in i “programmet” är verkligen en stor satsning som kommer att göra mig mycket friskare!

Visst, till Axéns och Moderaternas försvar så var det säkert inte så här de tänkt sig att det skulle fungera, men att det blivit som det blivit kan ju bero på att de faktiskt inte tänkt igenom så mycket alls innan de genomförde experimentet med oss sjukskrivna.

Vad som är fegt är att de vägrar att ens erkänna att saker är fel och att sjuka människor drabbas orimligt hårt av deras misstag! Det är som sagt fegt! Fegt, FEGT, FEEEGT!

Men till alla er som fortfarande är friska där ute i landet: Ni behöver inte oroa er, ni kan ju alltid söka socialbidrag om ni skulle ha oturen att drabbas av långvarig sjukdom!

Jag tror regeringen kommer le i mjugg när de sjuka försöker komma tillbaka till sjukförsäkringen efter ALI.
“Ha, ha, trodde du att du skulle få hjälp? Nu lurade vi dig allt! Nu är du friskförklarad, eftersom du har accepterat deltagande i ALI!”

Jag säger det igen: Friska svenskar kan inte fullt ut förstå omfattningen av den skandal denna nya sjukförsäkring är och allianspartiernas tystnad och stöd för denna politik gör mig illamående!

På torsdag har jag tjatat mig till en första kartläggning med en ny handläggare på AF, annars skulle jag fått väntat ännu längre. En och en halv månad av programmet har gått och min “utredning” har fortfarande inte påbörjats.

Undrar om det är bra eller dåligt att inget händer? Äh, det är nog strunt samma! FK vänder det emot mig i alla fall. Paranoid? Självklart!

Först lite positiva nyheter:
1. Jag blev berättigad till aktivitetsstöd vilket jag ju tidigare har varit mycket osäker på om jag skulle få.

2. Eftersom jag tidigare även varit 50% friskskriven av FK och jag nu blev inskriven på 100% på ALI så tillhör jag faktiskt, hör och häpna, de som Littorin stolt pratat om, d v s de som får (tillfälligt) högre ersättning.

3. “Arbetsbelastningen” i introduktionsprogrammet har varit helt klart hanterbar. Närmare bestämt så har jag ännu inte blivit kallad till något möte alls med min blivande handläggare på AF. De har inte tid…
Det enda jag hitintills varit på var ett synnerligen meningslöst “överlämningsmöte” mellan FK och AF.

Nu till det som känns mindre roligt i experimentverkstaden:

1. Jag har inte fått några pengar alls ännu. Det har kommit papper från FK där jag skall intyga min närvaro i programmet. Problemet var bara att även “anordnaren”, d v s någon på AF skall intyga min närvaro. Eftersom jag inte fått träffa någon så har inte heller någon på AF kunnat skriva på. Så igår ringde jag FK och undrade hur jag skulle göra. Räkningarna för denna månaden är betalda och lönekontot är TOOOOMT!
Nåja, det visade sig att dessa pengar skulle kommit automatiskt första gången och att det blivit något fel (som om något någonsin blir rätt direkt i detta hafsverk?) och hon skulle betala ut pengarna så att jag har dem på fredag. Vi får verkligen hoppas det blir så…
Inför nästa utbetalning måste dock någon från AF skriva på så nu hoppas jag verkligen att jag hinner få en tid inom ett par veckor, annars blir det knapert igen.

2. Min höjda ersättning dessa tre månader tar jag naturligtvis tacksamt emot. Jag är dock förhållandevis lyckligt lottad i att min största ekonomiska oro inte ligger inom de närmsta 3 månaderna, utan för resten av mitt liv eftersom min arbetsoförmåga sannolikt lär bestå för all framtid. Efter samtal med Alecta så fick jag höra att eftersom min anställning upphört har jag 3 månader på mig att “återinsjukna”, därefter försvinner min tilläggsersättning på flera tusenlappar per månad för all framtid.

3. Med tanke på ovanstående och hur nuvarande “program” ser ut på AF känns oron ganska stor för att AF skall sätta mig i något icke alls ansträngande program och FK säga att “nämen, det programmet klarar du ju. Det är ju bara på 1 timme varannan vecka” och därmed säga att jag inte har rätt till sjukpeng efter att mina tre månader tagit slut. Det räcker att de förvägrar mig sjukpeng en vecka till utöver grundmånaderna så har jag sannolikt förlorat många hundratusentals kronor från Alecta totalt sett över tid. Vilken sjuk människa utan möjlighet till egen framtida försörjning anser sig ha råd med det???

Blir det så anser jag det vara stöld!

4. Sist, men inte minst kommer vi till det rent hälsomässiga. Ni som känner mig vet att jag har miljoner planer, men alldeles för liten ork för att genomföra några av dem. Jag började verkligen hoppas på att tillsammans med AF kunna utreda om det fanns något jag kunde få hjälp att pröva (på deltid), men tiden bara går. Dessutom tänkte jag att en rejäl kartläggning, kanske t o m med praktik eller liknande, kunde ge både mig och FK mer information om hur min förmåga verkligen är nedsatt.

Jag vill verkligen hitta ett sätt att kunna (delvis) försörja mig själv genom arbete, men jag mår uruselt av att hela tiden jobba mot klockan och behöva fatta beslut mer utifrån tidsgränser än hur jag mår! En Socialförsäkringsminister med sjuksköterskebakgrund borde förstå dessa enkla samband, men Hans Höghet Reinfeldt har väl gett klara bud vad som gäller. “Att folk kommer i kläm är oundvikligt” (och utan tvekan t o m helt i linje med hans strävan för sin variant av “arbetslinje”).

Ha det nu bra därute i “Föregångslandet Sverige”!

RUT-avdraget verkar ju vara den enda verkligt “kreativa” jobbskapande idén som Alliansen har att komma med så det är väl bara rätt och riktigt att skicka alla med cancer, svår reumatism eller förslitningsskador som städhjälp till hemmen i Danderyd, Lidingö eller Täby? (Eller kanske till att städa bort bajs i trapphus?)

Politikerna får sina hem städade till subvensionerat pris och de sjuka får arbeta ihop till sin försörjning. En lösning helt i linje med alliansens arbetslinje och omstöpning av “välfärdslandet” Sverige!

(För övrigt skall tilläggas att jag faktiskt egentligen inte är kategoriskt emot RUT-avdraget. Det är prioriteringen hos alliansen som är absurd!)

När jag nu läser att nästan 3 av 4 som utförsäkrats får lägre i ersättning så förvånar det mig inte, jag själv tillhör ju utan tvekan den gruppen. (Fick förresten ett preliminärt besked om dagersättning på 223 kr, d v s 177 kr efter skatt som i och för sig inte blir rätt slutsumma för mig, men hur sjutton skall någon kunna leva på 177kr x 21 dagar i månaden??? )

Däremot förvånar det Littorin, eller rättare sagt: Detta är felaktigt enligt honom

De som nu lämnar sjukförsäkringen har fått 75 procent i ersättning. Får man inkomstrelaterad ersättning från a-kassan så får man 80 procent, upp till taket.

Men lille Sven Otto… I den här artikeln i DN visas att endast 13% av alla arbetslösa får ut 80% av sin lön. Diagram från artikeln visas nedan. Det betyder att av alla som har kvar en anställning kan MAX 13% få ut 80% då de utförsäkras och måste infinna sig på arbetsförmedlingen. Jag utgår även ifrån att inga fackliga tilläggsförsäkringar lägger till mellanskillnaden eftersom de sjuka faktiskt inte är arbetslösa och inte får ersättning från A-kassan, utan från F-kassan.

Detta är bara några av många skäl till varför “omförsäkring” är en ekonomisk katastrof för sjuka (som de flesta gånger redan har en ansträngd ekonomi). Ett annat skäl är att kollektivavtalade sjukförsäkringar som de flesta som är eller har varit anställda har fått ut slutar komma i och med att man blir “friskförklarad”. Själv har jag tre månader på mig att återinsjukna, annars mister jag den tilläggsförsäkringen för gott, eftersom jag även mist min anställning.

En undran: Hur kan fler än 1 av 5 stödja och vilja rösta på moderaterna i dagens läge? Kan ens starka friska människor utan empati vilja rösta på och ha sådana här korkade människor till att styra skutan Sverige? De kan ju inte ens räkna och deras slutledningsförmåga ligger lägre än en 5-årings!

I mitt tycke är “nya” moderaterna en klart värre variant av “gamla” moderaterna!!!

Missa inte dagens bloggtips om att de fattigaste 10% har 100kr mindre att leva på nu än år 2002!

Jag var i och för sig i för dåligt skick för att vare sig köra bil eller ta mig dit med buss, så min man fick ta sig från jobbet för att agera chaufför och ledsagare. Dygnet härefter har bestått av 14 timmars sömn och 10 timmars “dvala”, men vad gör väl det? Ändamålen helgar medlen och jag är nu en del i Axén & Co’s lyckade satsning på att sänka sjuktalen .

Undrar varför jag inte jublar???

Till dem som hävdar att klyftorna inte växer

(P.S. Svarar på kommenterar på mitt tidigare inlägg en annan gång.)

Själv har jag jättesvårt att acceptera min egen diagnos (ja, jag nästan vägrar!) eftersom det också skulle innebära att jag måste acceptera att jag kanske aldrig blir bättre. Den sorgen klarar jag inte av. I alla fall inte just nu när man dessutom känner sig misstänkliggjord och ifrågasatt av politiker och myndigheter och fråntagen sin rätt till sjukersättning.

Ursäkta detta deppiga inlägg, men påminnelsen om att min diagnos är kronisk och jag själv blivit utan ersättning (och utan hjälp) känns tuff.

Till vad? Tja, inte vet jag (och det känns som att eftersom det gäller mig så borde jag ha rätt att veta)…

Jag har inte haft något överlämningssamtal mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ännu. D v s det samtal man skall ha långt innan man utförsäkras, för att man skall veta vad som gäller och ha rätt att tänka igenom och säga ja, eller nej. Åtminstone tror jag det var så det var tänkt… Vems fel det är? Inte vet jag, men min handläggare säger att hon inte har fått några tider tilldelat sig från Arbetsförmedlingen. Gissar att de har häcken full och vems fel är det? Tja, vem stiftar brådstörtade lagar som skall genomföras helst igår?

Brukligt är att man första dagen man är utanför sjukförsäkringen uppsöker arbetsförmedlingen, annars riskerar man att förlora sin sjukpenninggrundande inkomst, något som man är otroligt beroende av att ha som sjuk. Förra veckan sa visserligen min handläggare (som faktiskt försöker vara förstående) att jag inte behöver gå dit idag utan kan vänta på att vi har vårt överlämningssamtal, men hur skulle jag våga lita på det? Jag litar inte på någonting längre och har försökt nå henne för att få detta skriftligt, men hon är på möte. Annars måste jag hasta in till AF idag.

Jag har försökt få besked om jag över huvudtaget har rätt till någon ersättning i form av aktivitetsstöd eftersom jag även fått ett avgångsvederlag. Mer om detta här. I höstas ringde jag runt alla instanser som finns, flera gånger och fick beskedet att jag INTE kommer att ha rätt till aktivitetsstöd. Regeringen har ju dock lovat att alla som utförsäkras skall få det. Det är ju enligt dem ingen utförsäkring utan en omförsäkring… Så jag ringde upp till en sakkunnig på regeringskansliet före jul och förklarade min situation. Han och väldigt många andra hade visserligen julledigt (hur de nu hade tid med det den 21/12 när AF och FK säkert slet som små djur för att försöka få igenom hastbesluten). Jodå, han tyckte att jag borde ha rätt till aktivitetsstöd, men hänvisade tillbaka till FK och bad mig söka någon som var expert på aktivitetsstöd. Jag ringde FK igen och gissa vad, de hänvisade till arbetsförmedlingen. Ringde AF och gissa vad… De hänvisade tillbaka till Försäkringskassan!!!!!!!!!

Så, idag är jag utförsäkrad. Nu har jag tre månader på mig att bli frisk och arbetsför efter 7 års sjukdom i deras magnifika program. Frågan är bara hur man skall hinna bli frisk och arbetsför om man inte ens hinner komma dit? Vad jag fått för rehabilitering för att hjälpa mig förbereda mig inför detta? Ingenting utöver vad som erbjöds mig tidigare (vilket är lika med ingenting då också). Rehabiliteringen i kedjan vet jag alltså heller inget om hur den ser ut…

Om mitt strul med rehabiliteringskedjan räcker med ovanstående erfarenheter? Nej, det visar sig även att de studier jag påbörjat på 50% vid sidan om min sjukersättning kan jag inte fortsätta med om jag inte blir fullt frisk och lyckas öka studietakten till 100%. Man får nämligen inte studera på deltid parallellt med sjukpenning! Så, om tre månader är jag antingen 100% sjuk eller 100% frisk, men att utnyttja min restkapacitet till studier det jag orkar, nej det får jag inte.

Snacka om binärt förhållande!

Jag har ju under en längre tid nu kännt mig ganska mossig i hjärnan och inte vetat hur jag skall lyckas med mina 50% studier eftersom en tillräckligt långvarig koncentrationsförmåga bara vägrat infinna sig.

För drygt en vecka sedan när jag var på apotektet föll mina ögon då på ESKIMOs Brainsharp. D v s kapslar som bl a innehåller massa omega-siffror och som lär vara bra för bl a koncentrationsförmågan. Den hamnade i inköpskorgen och sedan dess har jag ätit några kapslar om dagen.

För några dagar sedan började jag känna en tydlig förbättring och helt plötsligt gick studierna som en dans och jag fick mycket mer energi. Då tror jag, mitt dumma, dumma, dumma nöt efter två dagars bättring helt plötsligt att jag hittat lösningen på mina 7 år långa problem och börjar t o m smått fundera i “tänk-om-man-kunde” planera för en återgång till ett riktigt acceptabelt svensson-liv, med heltidsjobb och allt!

Så idag vill inte hjärnan alls på samma sätt längre. Allt går trögt och studera går inte alls. En blick i spegeln visar upp ett blankt uttryck i mina ögon, ett uttryck som alltid innebär att febern kommit tillbaka och mycket riktigt, termometern visar 38,3!

Ja, jag får väl verkligen hoppas att jag mår DÅLIGT när jag skall träffa FK och AF, annars lär jag snart ha lurat in mig själv i heltidspraktik och diskvalificerat mig för sjukskrivning.

Jag VILL inte bli pessimistisk och tänka att “det blir snart sämre igen” de perioder jag mår bättre, men frågan är om det inte är det jag måste vara i min relation till FK. Om jag inte inser mina begränsningar själv, hur skall då FK förstå dem???

Tänk om FK kunde titta på min historik och koppla den till min “jag-vill-så-mycket-mer” personlighet? Då skulle de inse att jag antagligen snarare är sjukare och har mindre ork än mina 50% sjukersättning gör gällande.

Jag vill vara optimistisk om min framtida hälsa, men borde för min egen ekonomiska trygghets skull vara pessimistisk!

En sådan avig värld vi lever i!

På måndag är jag utförsäkrad!