Intressant inlägg om Kroniskt trötthetssyndrom (eller ME/CFS). Hon verkar vara värre drabbad än jag, men oj vad jag känner igen mig. Framför allt vad hon personlighetsmässigt beskriver. Viljan att göra så mycket, men inte orken, samt svårigheten att acceptera att detta sannolikt är en kronisk diagnos.
Själv har jag jättesvårt att acceptera min egen diagnos (ja, jag nästan vägrar!) eftersom det också skulle innebära att jag måste acceptera att jag kanske aldrig blir bättre. Den sorgen klarar jag inte av. I alla fall inte just nu när man dessutom känner sig misstänkliggjord och ifrågasatt av politiker och myndigheter och fråntagen sin rätt till sjukersättning.
Ursäkta detta deppiga inlägg, men påminnelsen om att min diagnos är kronisk och jag själv blivit utan ersättning (och utan hjälp) känns tuff.

